F-kassan med flera är fartblinda?

Min redaktör kontaktade F-kassan, och fick ett ”goddag yxskaftssvar” av en strateg, och det beror väl på att de befinner sig i nån form av panik? Försäkringskassan ville i vart fall inte lyssna.

Utmattningsproblematiken bara ökar och ökar, och de har bestämt sig för att orsaken är ”stress”
Vi har noterat det också via medlemmar som idag är återställda, och som arbetar halvtid inom yrken som anses vara ”stressiga”.
F-kassan och AF slår då ner och vill att de ska byta yrke. De ska genast sluta arbeta i sitt ”stressiga” yrke.

Det tycks inte spela någon roll om människor säger:
  –  Men jag vill inte byta jobb, jag har inte aluminium i mig längre!?!
  –  Jag är inte mögelförgiftad längre!
  –  Jag är avgiftad från uran!
–  Jag har inte parasiter längre!

Diagnosens moder har just slagit fast att utmattningens grundorsak handlar om arbetsgivarna
Förr var det familjens eller arbetsplatsens fel men nu ska man tydligen sluta kräva att folk byter gubbe? Diagnosens moder har också slagit fast att anti-deppmediciner inte hjälper. Det tackar hela UMS för eftersom folk inte fick sjukskrivningar om de inte åt psykofarmaka.

Stressdiagnoserna i Sverige har ökat och idag ligger reaktion på svår stress bakom ungefär hälften av alla startade sjukskrivningar. Men det råder osäkerhet kring behandlingen.

Multimodal rehabilitering, även kallad MMR ges idag på flera håll i landet till folk med utmattningssyndrom.

Rehabiliteringen går ut på att patienten får träffa flera olika professioner inom vården och patienterna ges en kombination av behandlingar, som till exempel fysik aktivitet, gruppsamtal och KBT. Men någon evidens för att MMR leder till återgång i arbete, finns inte. Läs mer




Känner du en ”Anne”?

Petrea före och efter mögelrensning

En till som förmodligen har tagit livet av sig. Jag bli ”lätt” upprörd.

När det saknas ett vitt piller för nåt ifrån läkemedelsbolagen anses den sjukdomen vara ”obotlig”.

93% av ME-patienter i en USA-studie visade sig ha mögeltoxiner – dödar på cellnivå. Mögel är bökigt men inget omöjligt att bli av med. Petrea Karlsson är en av de som fått livet åter via asiatiska metoder.

Känner du en ”Anne” – meddela att vi inom UMS har flera återställda nu från mögel samt ett gäng som håller på. Flera av dem har varit sjuka hela livet, i femton, tio år, och så vidare, och UMS första bok om rotorsaker heter ”Mögelförgiftad” och i den talar tre av dem ut.

Nobody can say that I didn’t put up enough of a fight.
For 16 years I have battled increasingly severe ME/CFS. My condition has steadily deteriorated and new additional medical problems have regularly appeared, making it ever more difficult to endure and make it through the day (and night).

Throughout this time, I have invested almost every bit of my tiny energy in the fight for treatment for us ME/CFS patients. Severely ill, I have advocated from my bedroom for research and establishment of biomedical ME/CFS clinics to get us proper health care. All the while, I have worked hard to find something which would improve my own health. I have researched all possible treatment options, got in contact with international experts and methodically tried out every medication, supplement and regimen suggested.

Sadly, for all the work done, we still don’t have adequately sized specialized biomedical care for ME/CFS patients here in Stockholm, Sweden – or hardly anywhere on the planet. We still don’t have in-patient hospital units adapted to the needs of the severely ill ME/CFS patients. Funding levels for biomedical ME/CFS research remain ridiculously low in all countries and the erroneous psychosocial model which has caused me and others so much harm is still making headway.

And sadly, for me personally things have gone from bad to worse to unbearable. I am now mostly bedbound and constantly tortured by ME/CFS symptoms. I also suffer greatly from a number of additional medical problems, the most severe being a systematic hyper-reactivity in the form of burning skin combined with an immunological/allergic reaction. This is triggered by so many things that it has become impossible to create an adapted environment. Some of you have followed my struggle to find clothes and bed linen I can tolerate. Lately, I am simply running out. I no longer have clothes I can wear without my skin “burning up” and my body going into an allergic state.

This means I no longer see a way out from this solitary ME/CFS prison and its constant torture. I can no longer even do damage control, and my body is at the end of its rope. Therefore, I have gone through a long and thorough process involving several medical assessments to be able to choose a peaceful way out: I have received a preliminary green light for accompanied suicide through a clinic in Switzerland.

When you read this I am at rest, free from suffering at last. I have written this post to explain why I had to take this drastic step. Many ME/CFS patients have found it necessary to make the same decision, and I want to speak up for us, as I think my reasons may be similar to those of many others with the same sad destiny.

These reasons can be summed up in three headers: unbearable suffering; no realistic way out of the suffering; and the lack of a safety net, meaning potential colossal increase in suffering when the next setback or medical incident occurs.

Important note

Before I write more about these reasons, I want to stress something important. As for most other ME/CFS patients who have chosen suicide, depression is not the cause of my choice. Though I have been suffering massively for many years, I am not depressed. I still have all my will and my motivation. I still laugh and see the funny side of things, I still enjoy doing whatever small activities I can manage. I am still hugely interested in the world around me – my loved ones and all that goes on in their lives, the society, the world (what is happening in human rights issues? how can we solve the climate change crisis?) During these 16 years, I have never felt any lack of motivation. On the contrary, I have consistently fought for solutions with the goal to get myself better and help all ME/CFS patients get better. There are so many things I want to do, I have a lot to live for. If I could only regain some functioning, quieten down the torture a bit and be able to tolerate clothes and a normal environment, I have such a long list of things I would love to do with my life!

Three main reasons

So depression is not the reason for my decision to terminate my life. The reasons are the following:

1. Unbearable suffering
Many of us severely ill ME/CFS patients are hovering at the border of unbearable suffering. We are constantly plagued by intense symptoms, we endure high-impact every-minute physical suffering 24 hours a day, year after year. I see it as a prison sentence with torture. I am homebound and mostly bedbound – there is the prison. I constantly suffer from excruciating symptoms: The worst flu you ever had. Sore throat, bronchi hurting with every breath. Complete exhaustion, almost zero energy, a body that weighs a tonne and sometimes won’t even move. Muscle weakness, dizziness, great difficulties standing up. Sensory overload causing severe suffering from the brain and nervous system. Massive pain in muscles, painful inflammations in muscle attachments. Intensely burning skin. A feeling of having been run over by a bus, twice, with every cell screaming. This has got to be called torture.

It would be easier to handle if there were breaks, breathing spaces. But with severe ME/CFS there is no minute during the day when one is comfortable. My body is a war zone with constant firing attacks. There is no rest, no respite. Every move of every day is a mountain-climb. Every night is a challenge, since there is no easy sleep to rescue me from the torture. I always just have to try to get through the night. And then get through the next day.

It would also be easier if there were distractions. Like many patients with severe ME/CFS I am unable to listen to music, radio, podcasts or audio books, or to watch TV. I can only read for short bouts of time, and use the computer for even shorter moments. I am too ill to manage more than rare visits or phone calls from my family and friends, and sadly unable to live with someone. This solitary confinement aspect of ME/CFS is devastating and it is understandable that ME/CFS has been described as the “living death disease”.

For me personally, the situation has turned into an emergency not least due to my horrific symptom of burning skin linked to immunological/allergic reactions. This appeared six years into my ME/CFS, when I was struck by what seemed like a complete collapse of the bodily systems controlling immune system, allergic pathways, temperature control, skin and peripheral nerves. I had long had trouble with urticaria, hyperreactive skin and allergies, but at this point a violent reaction occurred and my skin completely lost tolerance. I started having massively burning skin, severe urticaria and constant cold sweats and shivers (these reactions reminded me of the first stages of the anaphylactic shock I once had, then due to heat allergy).

Since then, for ten long years, my skin has been burning. It is an intense pain. I have been unable to tolerate almost all kinds of clothes and bed linen as well as heat, sun, chemicals and other everyday things. These all trigger the burning skin and the freezing/shivering reaction into a state of extreme pain and suffering. Imagine being badly sunburnt and then being forced to live under a constant scalding sun – no relief in sight.

At first I managed to find a certain textile fabric which I could tolerate, but then this went out of production, and in spite of years of negotiations with the textile industry it has, strangely, proven impossible to recreate that specific weave. This has meant that as my clothes have been wearing out, I have been approaching the point where I will no longer have clothes and bed linen that are tolerable to my skin. It has also become increasingly difficult to adapt the rest of my living environment so as to not trigger the reaction and worsen the symptoms. Now that I am running out of clothes and sheets, ahead of me has lain a situation with constant burning skin and an allergic state of shivering/cold sweats and massive suffering. This would have been absolutely unbearable.

For 16 years I have had to manage an ever-increasing load of suffering and problems. They now add up to a situation which is simply no longer sustainable.

2. No realistic way out of the suffering
A very important factor is the lack of realistic hope for relief in the future. It is possible for a person to bear a lot of suffering, as long as it is time-limited. But the combination of massive suffering and a lack of rational hope for remission or recovery is devastating.

Think about the temporary agony of a violent case of gastric flu. Picture how you are feeling those horrible days when you are lying on the bathroom floor between attacks of diarrhoea and vomiting. This is something we all have to live through at times, but we know it will be over in a few days. If someone told you at that point: “you will have to live with this for the rest of your life”, I am sure you would agree that it wouldn’t feel feasible. It is unimaginable to cope with a whole life with the body in that insufferable state every day, year after year. The level of unbearableness in severe ME/CFS is the same.

If we knew there were relief on the horizon, it would be possible to endure severe ME/CFS and all the additional medical problems, even for a long time, I think. The point is that there has to be a limit, the suffering must not feel endless.

One vital aspect here is of course that patients need to feel that the ME/CFS field is being taken forward. Sadly, we haven’t been granted this feeling – see my previous blogs relating to this here and here.

Another imperative issue is the drug intolerance that I and many others with ME/CFS suffer from. I have tried every possible treatment, but most of them have just given me side-effects, many of which have been irreversible. My stomach has become increasingly dysfunctional, so for the past few years any new drugs have caused immediate diarrhoea. One supplement triggered massive inflammation in my entire urinary tract, which has since persisted. The list of such occurrences of major deterioration caused by different drugs/treatments is long, and with time my reactions have become increasingly violent. I now have to conclude that my sensitivity to medication is so severe that realistically it is very hard for me to tolerate drugs or supplements.

This has two crucial meanings for many of us severely ill ME/CFS patients: There is no way of relieving our symptoms. And even if treatments appear in the future, with our sensitivity of medication any drug will carry a great risk of irreversible side-effects producing even more suffering. This means that even in the case of a real effort finally being made to bring biomedical research into ME/CFS up to levels on par with that of other diseases, and possible treatments being made accessible, for some of us it is unlikely that we would be able to benefit. Considering our extreme sensitivity to medication, one could say it’s hard to have realistic hope of recovery or relief for us.

In the past couple of years I, being desperate, have challenged the massive side-effect risk and tried one of the treatments being researched in regards to ME/CFS. But I received it late in the disease process, and it was a gamble. I needed it to have an almost miraculous effect: a quick positive response which eliminated many symptoms – most of all I needed it to stop my skin from burning and reacting, so I could tolerate the clothes and bed linen produced today. I have been quickly running out of clothes and sheets, so I was gambling with high odds for a quick and extensive response. Sadly, I wasn’t a responder. I have also tried medication for Mast Cell Activation Disorder and a low-histamine diet, but my burning skin hasn’t abated. Since I am now running out of clothes and sheets, all that was before me was constant burning hell.

3. The lack of a safety net, meaning potential colossal increase in suffering when the next setback or medical incident occurs
The third factor is the insight that the risk for further deterioration and increased suffering is high.

Many of us severely ill ME/CFS patients are already in a situation which is unbearable. On top of this, it is very likely that in the future things will get even worse. If we look at some of our symptoms in isolation, examples in my case could be my back and neck pain, we would need to strengthen muscles to prevent them from getting worse. But for all ME/CFS patients, the characteristic symptom of Post-Exertional Malaise (PEM) with flare-ups of our disease when we attempt even small activities, is hugely problematic. Whenever we try to ignore the PEM issue and push through, we immediately crash and become much sicker. We might go from being able to at least get up and eat, to being completely bedbound, until the PEM has subsided. Sometimes, it doesn’t subside, and we find ourselves irreversibly deteriorated, at a new, even lower baseline level, with no way of improving.

PEM is not something that you can work around.

For me, new medical complications also continue to arise, and I have no way of amending them. I already need surgery for one existing problem, and it is likely that it will be needed for other issues in the future, but surgery or hospital care is not feasible for several reasons:

One is that my body seems to lack repairing mechanisms. Previous biopsies have not healed properly, so my doctor is doubtful about my ability to recover after surgery.

Another, more general and hugely critical, is that with severe ME/CFS it is impossible to tolerate normal hospital care. For ME/CFS patients the sensory overload problem and the extremely low energy levels mean that a normal hospital environment causes major deterioration. The sensory input that comes with shared rooms, people coming and going, bright lights, noise, etc, escalates our disease. We are already in such fragile states that a push in the wrong direction is catastrophic. For me, with my burning skin issue, there is also the issue of not tolerating the mattresses, pillows, textile fabrics, etc used in a hospital.

Just imagine the effects of a hospital stay for me: It would trigger my already severe ME/CFS into new depths – likely I would become completely bedbound and unable to tolerate any light or noise. The skin hyperreactivity would, within a few hours, trigger my body into an insufferable state of burning skin and agonizing immune-allergic reactions, which would then be impossible to reverse. My family, my doctor and I agree: I must never be admitted to a hospital, since there is no end to how much worse that would make me.

Many ME/CFS patients have experienced irreversible deterioration due to hospitalization. We also know that the understanding of ME/CFS is extremely low or non-existent in most hospitals, and we hear about ME/CFS patients being forced into environments or activities which make them much worse. I am aware of only two places in the world with specially adjusted hospital units for severe ME/CFS, Oslo, Norway, and Gold Coast, Australia. We would need such units in every city around the globe.

It is extreme to be this severely ill, have so many medical complications arise continually and know this: There is no feasible access to hospital care for me. There are no tolerable medications to use when things get worse or other medical problems set in. As a severely ill ME/CFS patient I have no safety net at all. There is simply no end to how bad things can get with severe ME/CFS.

Coping skills – important but not enough
I realize that when people hear about my decision to terminate my life, they will wonder about my coping skills. I have written about this before and I want to mention the issue here too:

While it was extremely hard at the beginning to accept chronic illness, I have over the years developed a large degree of acceptance and pretty good coping skills. I have learnt to accept tight limits and appreciate small qualities of life. I have learnt to cope with massive amounts of pain and suffering and still find bright spots. With the level of acceptance I have come to now, I would have been content even with relatively small improvements and a very limited life. If, hypothetically, the physical suffering could be taken out of the equation, I would have been able to live contentedly even though my life continued to be restricted to my small apartment and include very little activity. Unlike most people I could find such a tiny life bearable and even happy. But I am not able to cope with these high levels of constant physical suffering.

In short, to sum up my level of acceptance as well as my limit: I can take the prison and the extreme limitations – but I can no longer take the torture. And I cannot live with clothes that constantly trigger my burning skin.

Not alone – and not a rash decision
In spite of being unable to see friends or family for more than rare and brief visits, and in spite of having limited capacity for phone conversations, I still have a circle of loved ones. My friends and family all understand my current situation and they accept and support my choice. While they do not want me to leave, they also do not want me to suffer anymore.

This is not a rash decision. It has been processed for many years, in my head, in conversations with family and friends, in discussion with one of my doctors, and a few years ago in the long procedure of requesting accompanied suicide. The clinic in Switzerland requires an extensive process to ensure that the patient is chronically ill, lives with unendurable pain or suffering, and has no realistic hope of relief. They require a number of medical records as well as consultations with specialized doctors.

For me, and I believe for many other ME/CFS patients, this end is obviously not what we wanted, but it was the best solution to an extremely difficult situation and preferable to even more suffering. It was not hasty choice, but one that matured over a long period of time.

A plea to decision makers – Give ME/CFS patients a future!
As you understand, this blog post has taken me many months to put together. It is a long text to read too, I know. But I felt it was important to write it and have it published to explain why I personally had to take this step, and hopefully illuminate why so many ME/CFS patients consider or commit suicide.

And most importantly: to elucidate that this circumstance can be changed! But that will take devoted, resolute, real action from all of those responsible for the state of ME/CFS care, ME/CFS research and dissemination of information about the disease. Sadly, this responsibility has been mishandled for decades. To allow ME/CFS patients some hope on the horizon, key people in all countries must step up and act.

If you are a decision maker, here is what you urgently need to do: You need to bring funding for biomedical ME/CFS research up so it’s on par with comparable diseases (as an example, in the US that would mean $188 million per year). You need to make sure there are dedicated hospital care units for ME/CFS inpatients in every city around the world. You need to establish specialist biomedical care available to all ME/CFS patients; it should be as natural as RA patients having access to a rheumatologist or cancer patients to an oncologist. You need to give ME/CFS patients a future.

Please listen to these words of Jen Brea, which sum up the situation in the US, but are applicable to almost every country:

“The NIH says it won’t fund ME research because no one wants to study it. Yet they reject the applications of the world class scientists who are committed to advancing the field. Meanwhile, HHS has an advisory committee whose sole purpose seems to be making recommendations that are rarely adopted. There are no drugs in the pipeline at the FDA yet the FDA won’t approve the one drug, Ampligen, that can have Lazarus-like effects in some patients. Meanwhile, the CDC continues to educate doctors using information that we (patients) all know is inaccurate or incomplete.”

Like Jen Brea, I want a number of people from these agencies, and equivalent agencies in Sweden and all other countries, to stand up and take responsibility. To say: “ME! I am going to change things because that is my job.”

And lastly
Lastly, I would like to end this by linking to this public comment from a US agency meeting (CFSAC). It seems to have been taken off the HHS site, but I found it in the Google Read version of the book “Lighting Up a Hidden World: CFS and ME” by Valerie Free. It includes testimony from two very eloquent ME patients and it says it all. I thank these ME patients for expressing so well what we are experiencing.


My previous blog posts:

From International Traveler to 43 Square Meters: An ME/CFS Story From Sweden

Coping With ME/CFS Will Always Be Hard – But There are Ways of Making It A Little Easier

The Underfinanced ME/CFS Research Field Pt I: The Facts – Plus “What Can We Do?

The Underfinanced ME/CFS Research Field Pt II: Why it Takes 20 Years to Get 1 Year’s Research Done

My Swedish ME/CFS newsletters, distributed via e-mail to 2700 physicians, researchers, CMOs, politicians and medical journalists:

Take care of each other.

Love, Anne

Diagnosens moder

Källa, klicka…

En enda psykiatriker lyckades få Socialstyrelsen att anse att utmattning kan bara bero på psykiska-, sociala- eller arbetsrelaterade skäl, och i denna nya artikel / intervju nämner hon att antidepp inte hjälper.

Då undrar jag om tvångsmedicineringen kommer att upphöra nu? Den går till på så vis att om du inte äter tabletterna får du ingen sjukskrivning.

Det förfarandet borde en åklagare titta på därför att tvångsmedicinering är enligt lag förbjuden.

Utmattningssyndrom – en diagnos med vetenskapliga brister
Det var rubriken på en artikel införd i Läkartidningen där de således ifrågasätter tanken men de kom tydligen ingen vart med sina protester, och jag kan aldrig bevisa det men tanken slår mig alltid i såna lägen att det beror på att hon är kvinna.

Två män hade skrivit artikeln och ryter de till för mycket kallas de för ”kvinnofientliga” och det kan nog kosta jobbet.

Så, nu fick hon bestämma helt solo, mot bättre vetande och internationell forskning,  att familjen och arbetsplatsen är de två största bovarna, och vi har rätt gott om medlemmar i skolan där skilsmässan varit nära. Många har gjort sig av med jobb i onödan, inte minst jag själv.

Forskare har kontrollerat utfallet och funnit att ingen – inte en enda! – har blivit varken hjälpt eller botad, och ändå får hon stå på. Men i den aktuella artikeln / intervjun ser man att hon nu vill skotta över ansvaret mer på arbetsgivarna.

UMS har drivit sin verksamhet i ungefär 1,5 år nu och vi har hittat mängder med rötter till själva symtomet ”utmattning” som ska ses som ett larm. Mögelförgiftningar, twar, borrelia, aluminium- uranförgiftningar, koppar! Aparta virus, svamp, parasiter med mera så vi vågar nog påstå att problemet är fysiskt och att vi förvandlas rent fysiskt då vi blir friska.

Sant är att ”alla” är stressade till vansinne

De som är kopparförgiftade kan knappt sitta still men så snart gifterna är ute blir vi kolugna, och det kan alla idag återställda vittna om.

De som verkligen har fått lugn och ro är de som har blivit av med parasiter.

Varför och hur startade Utmattningsskolan?

Jag hade själv varit sjukskriven för ”utmattningssyndrom”, och den ansågs bero på arbetsrelaterad stress. Eftersom jag mådde pyton hivade jag iväg tre bolag, fem IT-tjänster, fem medarbetare i rekordfart, och mådde inte ett dugg bättre.

Min handläggare på F-kassan var hörbart full, ljög om att jag hade kallats till ett möte per telefon men inte kommit och han kastade därför ut mig ur systemet. Innan dess var det konstant problem med läkarintyget av typen:
– Doktorn har fyllt i med svart penna, det ska vara blå, gör om gör rätt, och när det var fixat dög inte det heller.

Jag tog ut en tidig pension, överklagade utslängningen med motiveringen att F-kassan kallar aldrig nån per telefon till möten. Dessa kallelser går alltid ut skriftligt, och diarieförs, och dagen före förhandlingen gav sig F-kassan, backade och betalade ut sex månader retroaktiv ersättning.

Via Indien, där jag fick tag på rätt kompetens, förstod jag att jag hade en aluminiumförgiftning och lite senare hittades även parasiter varför man kan påstå nu i efterhand att min egen slakt av alla jobb skedde helt i onödan.

Om det hade varit ”stress” hade jag förmodligen blivit ännu sjukare, än vad jag redan var, bara av F-kassans hantering. Jag hade först en normal handläggare, och som byttes ut mot den berusade mannen, och efter min överklagan fick jag en normal handläggare igen. Jag kan aldrig bevisa det men min känsla är bestående att den berusade mannens enda uppgift var att försöka bli av med mig ur systemet till varje pris.

Bland annat ringde han och krävde att jag talade med honom då jag inte kunde tala alls på grund av stora operationer i bihålorna, och han ”vann” ju också eftersom jag tog ut en tidig pension. Det påstås vara vanligt, och det förlorar man många tusen om året på, livet ut.

När jag hade piggnat på mig, friskskrevs 1 mars -16, kom jag att läsa några forskningstexter om ”utmattning” och jag blev väldigt arg eftersom jag via dem förstod att ingen, inte en enda, i Sverige hade blivit frisk och återställd. Jag började sätta mig in i frågan och tog mig för pannan.

Skulle jag vara ensam svensk medborgare om att ha överlevt?
Jag började rota i saken, skrev en artikel i min gamla välbesökta blogg, som nu är stängd, och den artikeln delades av tiotusentals dag efter dag.

Det ledde till att jag öppnade den FB-grupp som idag kallas för ”den stora skolgården” där vi är lite fler än 3000 individer idag.

Det strömmade in cirka trehundra sjuka, och vi började samtala om saken, och jag förklarade hur jag såg på ”utmattning” och ett gäng var redo att testa min väg – de hade inte mycket till val. Några hade varit sjukskrivna i femton år, och blev bara sämre och sämre, och en av de som berättat sin historia är Petrea Karlsson.

En människa som är mögelförgiftad har en annan uppsyn än en som är återställd

Petrea kommer att rädda liv, tror jag, via denna hennes berättelse och för att hon generöst delar med sig av foton som visar rätt tydligt hur fruktansvärt sjuk hon var, och hade varit i femton år, och hur sjuk man blir av just mögel.

GS-fackets Peter Lindström har mött många sågverksarbetare som valsat runt i sjukvården i åratal för att kunskapen om trämögel gått förlorad. Läs mer


Men det är inte bara mögel som ligger bakom ”utmattning”


Vi avgiftar brett och bygger immunförsvar, och vi använder oss av labb i Tyskland och USA och i kurs 4 avsnitt 10 kan man koppla upp sig mot läkarna på ett sjukhus i Indien och få individuell hjälp och de som kan / har råd kan även åka ner.

Det har 1,5% av skolans medlemmar också gjort men kvinnan till vänster har inte varit i Indien och man får samma resultat – men det tar längre tid – om man följer UMS-programmet hemifrån.

Grått hår och rynkor = ålder
Nej, det har mycket mer med gifter att göra än ålder, och det ser vi på Berits före och efterbild. Hon har fått tillbaka sin hårfärg, och det glänser om håret samt att ”leverrynkan”, två hack mellan ögonen, har börjat ge med sig liksom den svullnad som alltid finns i botten.

När vi startade den 27 juli -16 hade vi bara min historia. Nu börjar vi få väldigt mångas historier, och vi har börjat skriva böcker om saken.

Först ut var ”Utmattad – fri från hjändimma” och nästa hette ”Mögelförgiftad” och jag ska skriva den tredje boken med start i januari.

Hela skolans utbildning kommer jag att säkra bokvägen, eftersom vi vet att UMS-metoden fungerar, och jag räknar med att ha allt mellan bokpärmar sommaren 2019.

Vi kommer att avsluta med en bok som kommer att innehålla före- och efterbilder därför att det är enklare att visa en sån för en förvirrad sjuk än att med ord förklara att du kommer att förändras radikalt!

Men man måste börja med att slå ner inflammationer i hjärnan, och det gör vi i kurs 1, och när de är borta är det dags att ägna sig åt UMS-utbildningen.




Räkna med att du förändras kraftigt

Vi använder oss av metoder, provtagningar utomlands t.ex. som kostar pengar, men väldigt mycket är helt gratis och dit räknar jag ansiktsavläsning. Den kinesiska konsten kallad ”face reading”.

Vi lär oss den i kurs 3
Jag brukar uppmana medlemmarna att fota sig före och efter avgiftningar, och foton är lättare att läsa av än att stå framför spegeln. Räkna med att du förändras kraftigt!

Catti Ortby nedan är en stockholmare, som har kommit en bra bit på väg i sin avgiftning, och det kan man se i hennes ansikte men även i ögonen.

En av skolans starkaste ledstänger ut ur sjukdom  är synen på kroppens språk
Om vi i vår kultur får konstiga utslag i ansiktet eller på t.ex. ryggen går vi till hudkliniken som ger en salva som i bästa fall slår ner utslagen. Men konstiga utslag är leverns språk vilket alla skolans redan avgiftade medlemmar kan intyga.

De ska ses som att levern meddelar att den behöver hjälp. Den har för mycket. Vi har sett i veckan som gick att panikattacker och ångest ingår i den internationella listan över symtom på mögel i systemet.

Samma där; i vår kultur går vi i detta fall till psyket och får tabletter och än har det inte dykt upp nån som sagt att de hjälper. Givetvis inte för de kan inte driva ut mögel. Även panikattacker och ångest är alltså leverns språk, och den meddelar att den orkar inte med sitt jobb.

Om man kollar i skolan under knappen ”Våra resultat” hittar man många som med stor glädje meddelar att de kan läsa, tänka etc igen och de har då avgiftats brett sen dag 1 i kurs 1 avsnitt 1 för skolan är i sig en enda lång och
bred avgiftning fram till kurs 4 där vi delar upp oss i olika grupper; arsenik-, uran-, tenn-, bly-, koppar-, parasiter-, mögelförgiftad, osv. Vi gör analyser i kurs 3 avsnitt 6.

Vi bygger immunförsvar och avgiftar brett i kurs 1-3 och vi börjar lyssna på kroppen, som är den verkliga experten, istället för att söka slå ner symtom dvs vi slutar be den hålla tyst.

UMS börjar få bra resultat men vad det i grunden handlar om är att bygga immunförsvar och avgifta brett – samtidigt. Det är viktigt att det sker samtidigt.

Vi behöver inga dyra ansiktskrämer!
Som avgiftade ser vi i allmänhet 15-20 år yngre ut och vi börjar bli många nu. Det gäller alla som har varit utmattade att de går från uppsvullna ansikten, med skarpa streck och rynkor som gör så att vi ser gamla ut i förtid, över till att se normala ut igen.

Petrea Karlsson är en av de som har fått livet åter

Mycket sjukare kan man inte bli – mögel vill ut
Möglet är ute!!!

Det var enormt roligt att skriva boken ”Mögelförgiftad” – finns hos Adlibris  –  av flera skäl; jag fick rota, leta, forska och det älskar jag. Databaserna, ofta drivna i den amerikanska regeringens regi, var guldgruvor!

Men roligast var det därför att jag vet av erfarenhet att enorma mängder människor kommer att få sina liv tillbaka. Tre kvinnor skriver själva i boken, och en av dem är Petrea Karlsson.

Petrea var just mögelförgiftad
Är du sjuk själv, eller känner människor som är det, tipsa dem om UMS-metoden och de böcker vi nu producerar. Inget biter på mögel mer än avgiftning. Du kan inte träna eller motionera bort det. Inga pratbehandlingar biter. Läs mer om Petrea


Vi är lite som en armé numera
Medlemmen Jeanette berättade i Året Runt om UMS, och en av de saker jag älskar med ”underlaget till min nya och tolfte bok Utmattad” är att det är livs levande människor, som kan berätta själva. Förr, då jag gav ut böcker, var jag alltid ensam och alltid i fokus, och det slipper jag nu.

Inte bara Jeanette är glad
Jag har fått ett långt och varmt e-brev ifrån hennes mor, som skrev nåt om att krama ihjäl mig, därför att hennes barnbarn hade fått tillbaka sin mamma, och som morföräldrarna hade varit enormt orolig för.


En artikel om Annette Jennebo

En artikel om Anna Ivenholt

Artikeln publiceras även i Utmattads domän

Annette Jennebo och Anna Ivenholt

UMS första rotorsaksbok kommer inom kort

I en studie i USA fann man att 93% av alla hade mögel i systemet, och i kontrollgruppen var det 0%, och jag gissar alltså att det kan vara samma i Sverige. Det är bokens enda gissning, och för övrigt tar jag med läsaren ut i främst västvärlden och jag presenterar världens främsta experter, skolmedicinare, som har lösningarna på problemet varför denna bok, och kommande, ska ses som handlingsprogram.

Vi vet redan att vi har ett helt gäng i skolan som hade mögel som förgiftningsrot och så snart man vet varför man är sjuk kan man åtgärda grundproblemet. Varje bok om förgiftningsrötter, nästa blir en om parasiter, kommer att inledas med erfarna sjuka, som också är erfarna UMS-medlemmar, och som ser ljus i tunneln och först ut är Petrea Karlsson, åtföljd av två kvinnor till som berättar, och som inleder denna bok som släpps om nån vecka eller två:

En möglig historia av UMS-medlemmen Petrea Karlsson
Det var en fläck på väggen, den var helt torr, det luktade inget, en gammal åtgärdad vattenläcka från taket, ingen fara alls typ. Sedan jag flyttat in i huset för drygt sex år sedan har jag långsamt, långsamt blivit sämre igen i mitt utmattningssyndrom, ökad trötthet, huvudvärk, kronisk snuva, ofta ögonmigrän.

Jag tänkte inte på mögel trots att jag varit utsatt för det en gång tidigare i en lägenhet där ventilationen inte fungerande. Det blev kondens och jag låg och sov bredvid en fläck (som doldes av möbler) med både grönt och svart mögel. Den gången trodde jag att jag var döende, jag blev jättesjuk och det enda jag önskade var att lägga mig ned på golvet och sova och låta mig bli uppsopad på en skyffel av någon.

Men när vi upptäckte odlingen i väggen och jag stängde dörren om sovrummet och flyttade ut i vardagsrummet så piggnade jag på mig ganska direkt. Alla tyckte så synd om mig för att jag behövde bo så trångt lagom till jul. Jag var istället så lycklig och tacksam över att jag inte höll på att dö.

Trots den erfarenheten kopplade jag ändå inte att det kunde vara mögel som gjort mig sämre de här senaste åren. Processen var så mycket långsammare, inte ens när jag fick kronisk snuva efter några år, som höll i sig konstant, tänkte jag mögel.


Det är över femton år sedan jag ”gick in väggen” rejält, jag kraschade totalt och jag hade ingen anledning att tro något annat än att det var stress och enbart stress. Klart att det var arbetet, hemmet, livsförhållandena, som faktiskt var en katastrof. Jag lovar, det var inte svårt att tro att min sjukdom berodde enbart på stress.

Jag har aldrig under de här femton åren mått bättre än vad någon gör tre veckor efter en influensa, och kraschade gjorde jag två till tre gånger per år. Men när man mår så är man ju nästan frisk, tillbaka i jobb en del i alla fall.

Sedan började det långsamt gå bakåt igen, trots suveränt stressfritt arbete som jag stormtrivdes med, förstående chef som justerade arbetsuppgifterna så fort jag blev sämre, bra kollegor, fantastiska vänner, bra relationer överlag, tryggt hemförhållande med stabil, bra partner och trygg i mig själv. Trots alla redskap jag fått genom åren i hur man ska hantera stress så blev jag bara sämre och sämre.

Jag nämnde influensa innan, blanda in baksmälla (en rejäl en, som om du partat i en vecka, fast du inte har druckit alls) och senildemens så har du konceptet. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

När jag ”firade” fjorton år som sjuk började jag för första gången under alla dessa år tvivla på att jag någonsin skulle bli frisk igen. Men ge upp är inte min grej, jag bestämde mig för och skrev ned, att jag skulle fira mitt femtonde år genom att bli frisk.

Jag började med djupmeditation en timme varje dag, och jag blev långsamt bättre, piggare, faktiskt nästan pigg, sedan kraschade jag igen. Jag försökte verkligen fortsätta meditera, men orkade inte sitta upprätt, somnade bara, kände mig enbart yr och konstig, det var bara plågsamt.


Blev utredd av företagshälsan. Beskedet blev att läkaren inte hade sett någon någonsin med min sjukdomsbild och sjukdomshistoria bli frisk. Han ville helst sjukpensionera mig helt, men trodde inte att försäkringskassan skulle godkänna det. Han satte min arbets-förmåga till max, på sin höjd, eventuellt 25 % och han var rädd att jag skulle bli helt sängliggande om jag fortsatte att kämpa.

Han lade också till diagnosen PTSD på mig, men trodde att terapi skulle vara för tufft för mig att klara. Jo, jag trodde också PTSD, något måste man ju tro att det beror på. Något måste det ju vara som är felet. Jag har genom åren haft diagnosen utmattnings-depression, fast jag inte var deprimerad utom allra, allra först när jag blev sjuk, sedan fick diagnosen heta utmattningssyndrom.

Men jag hade till slut alla kriterier för me/cfs, det som förr kallades kroniskt trötthetssyndrom, och inte heller det finns det något botemedel för. En läkare skickade flera remisser för att utreda om det var det jag hade. Alla remisser kom tillbaka, det fanns inget utrymme för att utreda mig. Med mitt nedskrivna mål, att fira mitt femtonde år som sjuk genom att bli frisk, såg det inte så ljust ut.

Då fann jag Utmattningsskolan på nätet via en grupp på FB. Jag gick med och provade, trots att det mesta jag trodde och visste om utmattningssyndrom ställdes på huvudet. I början kändes mycket knasigt och annorlunda i tänket, men det var ingenting dyrt och ingenting som var farligt och jag hade som du förstår inget att förlora. Mina framtidsutsikter var som sagt inte så lovande. Vanliga vården hade ju inte heller någon som helst hjälp att ge. Jo, mera samtal, KBT, och så antidepressiva som jag vägrade och som jag faktiskt tilläts vägra eftersom jag hade provat och det inte hjälpte.

I Utmattningsskolan pratas om att utmattningssyndrom beror på inflammation i hjärnan, och det kunde ju lugnt stämma med mitt mående, min hjärna kändes som den var kokt i ständig feber. Efter två veckor märkte jag första effekten av de antiinflammatoriska recepten och råden i skolan. Men det tog tre och en halv månad innan jag hade tillbaka min hjärna helt. Då kunde jag tänka, men jag var fortfarande så fruktansvärt trött.

Men jag hade ställt in mig på att det skulle ta tid, att det inte var någon quick fix, hade jag nu varit sjuk i femton år så kunde jag lugnt ge det två, tre år att bli frisk. När hjärndimman var borta och jag kunde tänka igen var det dags att leta orsaker och med skolans hjälp klura ut varför och hur just jag blivit sjuk. Veterinärer skickar en hårtuss till labb för att få veta näringsbrister bland annat, nu gjorde jag också det.


Jag hittade med hjälp av analysen att jag inte tog upp näring som jag skulle och vissa brister var katastrofala trots bra kost. Enbart det kunde vara orsaken till att jag var sjuk. Min mage har varit kass sedan tonåren, magkatarr, IBS, jag har periodvis ätit mediciner som inte gjort den ett dugg bättre.

Min mage var något bättre efter att jag slutat med gluten, det gjorde jag strax innan jag hittade UMS för min mage stod ständigt i fyra hörn och skrek, men den var ändå långtifrån helt bra. Så något behövde göras åt den, läka tarm med hemkokt buljong bland annat. Jag gjorde även skolans parasitkurs och något hände, piggnade till betydligt och magen blev äntligen lugn och fin på riktigt. Det konstiga är att jag inte har något problem med att äta gluten när jag är utomlands, men här hemma får jag problem.

Sedan fann jag via analysen även tungmetaller, uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Det kan kanske vem som helst förstå att det inte är bra att dricka uran år ut och år in? Och att det ligger kvar i kroppen och att man behöver få ut det, när man har slutat dricka det/skaffat filter.

Sedan var det dags att titta på den där fläcken på väggen, när jag läste på i skolan var det många av mina symtom som kunde tyda på mögel. Och jag kände ju igen några, ögonmigränen, tröttheten som inte gav med sig trots att hjärnan hade blivit klarare. Och så började jag få besvär i halsen, slemhosta som höll i sig lika ihärdigt som snuvan jag hade.

Vi flyttade ut ur huset innan vi bröt upp väggen, mycket också för att se om jag skulle må bättre när vi inte bodde kvar i samma miljö. När vi öppnade väggen så var det alldeles svart bakom, svartmögel. Sedan sanerade vi, tog bort allt skadat material och behandlade med mögeldödande medel. Vi körde den organiska varianten för att slippa ytterligare gifter. Och så använde vi tea tree-olja, städa och tvätta allt med tea tree-olja, äppelcidervinäger eller bikarbonat. Sedan luftrenare och kombinera med luftrenande växter, NASA har bra koll på vilka växter som är effektiva. Ventilationen i huset ska också ses över, samt eventuellt ska vi även köra ozonbehandlig.

Jag vet inte än om saneringen och städningen kommer att vara tillräckligt. Möglet är åtgärdat, men kommer miljön i vårt hus att bli tillräckligt bra? Ungefär 70 % av alla bostäder i Sverige beräknas vara sjuka hus, mögelskadade, så jag tänker att det är svårt att hitta ett nytt friskt boende. Som jag ser det finns det två läger i Sverige, såklart finns hela spektret, men de här två är som jag ser det starkast, låter mest. Ett läger där mögel inte är farligt alls, inget att bry sig om och inget man blir sjuk av. Medan det andra starka lägret säger släng ALLT du äger och har och flytta. Du kan inte sanera, eller ta med dig någonting. Jag valde att sanera och flytta tillbaka, bo kvar i huset.

Jag har mejlat och frågat min läkare i Indien, som jag fått kontakt med genom Utmattningsskolan, hur de ser på mögel. Under monsuntiden har de mycket mögel, de hanterar det genom att måla väggarna med en speciell färg som dödar mögel, vara noga med att torka och stryka kläderna, stänga in dem torra i garderoben, inte ta in fuktiga saker som skor eller paraplyer etc. Men de har också örter som motverkar skadeverkningarna och de är noga med att bygga upp immunförsvaret och med ett bra immunförsvar så klarar de lite mögel utan att få några problem.

Och det är ju vad jag gör i Utmattningsskolan, bygger upp immunförsvaret, får tarmen och magen att fungera så den tar upp näring som den ska. Men balansen måste fungera, för mögel slår även ned immunförsvaret. Allting är komplext, har man en mage som inte fungerar blir man känsligare för tungmetaller, parasiter, mögel och vise versa. Har man någonting som är i obalans så är det lättare att det fylls på med annat. Lite kan man klara, men när det blir för mycket rinner bägaren över och man kraschar.


Det är svårt med kunskap – trots att vi anlitat professionella experter så verkade inte kompetensen runt mögel finnas. Inte heller den svenska sjukvården verkar ha tillräcklig mögelkompetens. Till exempel som när jag berättade om att jag trodde det var mögel som gjorde att jag rasade och blev sjukare igen, för min läkare och hon sa ”Visst, mögel kan påverka.” och i nästa andetag frågar hon ”Har du haft en traumatisk barndom?”

I Sverige är det så inpräntat, inbankat och ”bestämt” att de här symtomen enbart är psykiska, så man ser inget annat. Inte ens när det borde vara uppenbart. När jag även berättade om min kroniska snuva och slemmet i halsen borde väl en läkare förstå? Jag vet att det finns läkare som kan det här, till och med i Sverige. Men jag fick recept på Bricanyl inhalator och kortison. Och så skulle jag ha samtal med en kurator.

Nu efter ett år i Utmattningsskolan, med inre åtgärder mot inflammationer och yttre åtgärder avseende boendemiljön så sover jag som jag ska och jag vaknar återhämtad. Jag kan sova fast jag varit igång en hel dag och jag sover hela natten. Förut kunde jag skotta upp mig och ”vara som pigg” (se pigg ut) en dag och betala hårt efteråt med minst två dagar i sängen och må som vid trettionio graders feber. Den överväxeln fungerar inte alls nu, min kropp säger tydligt ifrån numera när jag är trött och jag sover gott.

Jag har inte heller längre några speedade stresspåslag där jag inte kan sova på natten om jag gjort för mycket på dagen. Tidigare var det då omöjligt att sova, uppstressad och uppvarvad. Normalt under åren som sjuk har varit att vakna fem, sex gånger per natt och sedan har jag haft svårt somna om. Visst är jag trött emellanåt nu också, men ingen sådan extrem trötthet som jag hade tidigare med sömn-/vilobehov på minst 16 timmar dygn för att fungera någorlunda, dvs. kunna göra något lite överhuvudtaget. Nu sover jag cirka sju och en halv till nio timmar och fungerar. Bara det är ett underverk.

Min mage är tyst, lugn, snäll och fungerar som den ska. Jag är nästan förvånad, ”Va, gör du inte ont!? Inget skrikande!?” Min svullna mage (”Åh, ska du ha barn!”) finns fortfarande lite kvar av, men den är på väg att minska. Jag har inte längre ständig huvudvärk, aldrig ögonmigrän numera. Jag har fortfarande kvar vissa spår av värk, stelhet i leder och muskler samt viss lätt huvudvärk ibland, men väsensskilt mot tidigare.

Har fortfarande lite småsår på armar och ben. Under en del av behandlingen under det här året fick jag fruktansvärda kliande eksem på armar, ben och i ansiktet. Jag tror att det var något i min kropp som ville ut. Det blev till att dra ner på behandlingen, backa och ta det lugnare. Jag hade kört lite för fort fram med behandlingen, man ska inte må dåligt även om det ofta blir sämre innan det blir bättre, det får ta tid att få ut gifterna.


Jag har inte längre några dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag. (Det berodde förmodligen på att jag hade total brist på kalium.) Inte heller någon ångest, panikångest, som plågat mig i alla år. Jag har varit fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen. någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp. Numera kan jag gå i trappor utan att det känns som om jag nästan ska dö, jag har ingen yrsel längre och det är sällan jag är fumlig, endast när jag är riktigt trött. Och jag är mer som normalt trött nu, när man normalt har anledning att vara trött, nästan som en frisk som är trött.

Jag har varit väldigt glömsk till och från under de här femton åren, emellanåt har jag glömt saker jag gjort totalt. Mina barn och vänner brukar ibland tala om saker jag inte har en susning om. Jag minns inte alls, inte ens nu när jag är bättre, det finns luckor från mina sjukdomsår som är helt svarta. Jag kunde när det var som värst tappa ord, namn och hade nästan omöjligt att komma ihåg saker jag skulle göra. Alla rutiner som man gör automatiskt var borta. Nu är min hjärna tillbaka. Jag minns till och med att krydda maten och borsta tänderna utan problem.

Jag kan tänka, läsa, räkna, minnas saker. Jag har fått mitt liv och mig själv tillbaka, det mesta i alla fall. Min man sneglar på mig och undrar ”När kommer kraschen?” men den kommer inte längre. Jag har inte längre som feber i hjärnan, jag kan koncentrera mig, till och med prata siffror och politik utan att hjärnan lägger av direkt.

Jag är tillbaka i arbete, jobbar 25 %, och det känns bra och roligt och rätt lagom för tillfället. Jag skulle i nuläget inte klara av mer, det är fortfarande ett stort jobb att fortsätta mot att kunna bli helt återställd. Så visst, vissa saker är fortfarande kvar, även om jag har mycket mera ork, så får jag vara noga med min energi och vila.

Från en del får jag höra när jag berättar vad jag gjort för att bli bättre ”Klart att det fungerar om du tror på det.” Jo, placeboeffekten, tankens kraft är inte att förakta, det kan läka mycket. Positivt tänk är viktigt, utan det hade jag nog inte överlevt eller orkat leta lösningar. Men enbart tänka hjälper inte. Och jag har verkligen trott på ALL behandling genom de här femton åren, från SSRI till terapi, till vitaminer, till meditation och positivt tänkande. Så hade SSRI och terapi hjälpt så hade jag varit frisk för länge sedan.

Jag har genom åren gått i terapi, ätit antidepressiva läkemedel, stresshanterat, KBT: at, andats, slappnat av, bearbetat, byggt självkänsla och självförtroende, förändrat och vänt runt hela mitt liv. I och för sig till det bättre. Faktiskt till riktigt bra. Jag ändrade även kosten, såg till att äta bra. Jag trappade själv ut SSRI och åt istället B-vitaminer som fungerade bättre. Läste om candida, allt stämde, slutade med socker och snabba kolhydrater. Blev bättre av det, ett tag. Allting var så, blev bättre ett tag för att sedan krascha igen.


Vissa saker som jag har provat förut har jag hittar igen i Utmattningsskolan, men tidigare har det varit som att rycka hit och dit i lösa trådar lite hur som helst och utan sammanhang. Det är först nu som jag har hittat något som haft en helhet och en röd tråd att följa och som har fungerat. Om vi tar till exempel B-vitamin, något som jag mådde bättre av att äta men som inte gjorde mig helt frisk. Det är EN sak som man kanske har brist på och behöver extra av som utbränd. Men om man inte vet orsaken till bristen, kanske att man har en tarm som inte tar upp näring, har tungmetaller som stressar och bränner olika mineraler och vitaminer? Allt är en helhet och man behöver se till den och även kolla upp vad som gäller för just en själv.

Jag hörde för ett tag sedan om en kvinna med utmattningssyndrom som var på väg tillbaka att snart börja arbeta, istället rasade hon ihop totalt. Många symtom tydde på stroke, hon blev delvis förlamad, tappade talet osv. In på akuten som inte hittade något fel, så hon blir vidareslussad till Psyk, för ALLT sitter i huvudet. Väl hemma och en liten aning återhämtad efter några dagar, så försöker kvinnan ta en promenad. för motion, promenader är ju hennes rehabilitering. Det gick inget bra kan jag säga.

Det kunde ha varit jag i en parallell berättelse om mitt liv hade fortsatt utan att jag hittat Utmattningsskolan. Fastän min läkare som utredde mig och dömde ut mig för drygt ett år sedan var åtminstone klok nog att tycka att jag inte skulle ut och motionera, precis lika lite som man ska träna när man är förkyld. Det börjar bli dags att boka ett möte med honom och berätta vad jag gjort det senaste året.


Om det kom upp i domstolen

Jag har ett förflutet som lekmannadomare, och det påverkar en hela livet därför att det är en bra skola. Idag satt jag och funderade på hur rätten skulle se på följande fall:

Kvinnan berättar att hon har varit sjuk i femton år, isolerats mer och mer, blev slutligen helt beroende av sin man, och det enda han tjatade om var att hon var sjuk i huvet, värdelös, en belastning. Han krävde också att hon åt starka psykmediciner som gjorde henne ännu mer groggy. På kvällarna kom han stickande med sömntabletter och på onsdagar tvingade han iväg henne till en psykolog som skulle få henne att förstå att hon är sjuk i huvet. Fredagar var det arbetsträning, och den klarade hon aldrig av, och tre gånger i veckan skulle hon motionera, för att få matpengar, och tills hon svimmade.

Slutligen rymde hon, satte sig i säkerhet, och träffade kärleksfulla människor som hjälpte henne att utreda varför hon var så svag, yr, hjälplös och snurrig i huvudet, och man skickade prover utomlands, och de visade att hon hade:

Långsamt botades hon, tog tre år, och när hon var helt återställd sökte hon upp en advokat som hjälpte henne att göra en polisanmälan.

Åklagarmyndigheten har beslutat att åtala maken för grov misshandel, föreligger fara för annans liv också… och en lämplig påföljd är fyra års fängelse, eftersom misshandeln pågått rutin- och vanemässigt i femton år, samt att kvinnan bör ha ett stort skadestånd, sjusiffrigt belopp, men det får prövas civilt.

När rätten sen ska ta ställning i målet presenterar åklagaren en hel trave dagböcker som bevismaterial.

Rätten får några avsnitt upplästa, det är bara vad som kommer fram under själva rättegången som ska bedömas, och rätten delgavs hur makens speciellt utvalda läkare hade sett på saken:

När hela förhandlingen var överstökad, och det var dags för enskild överläggning, ställde rättens ordförande ett par frågor, bland annat:
– Fru Andersson har väl separerat ifrån denne make nu, eller?
– Ja, jag bor i Spanien, snart! Jag är på väg!
– Och han följer inte med? Bra det, åklagaren bör väl gå igenom möjligheten att anhålla?
– Det kan han ju inte, han är låst här i Sverige, så låst man kan bli.
– Jaha, vad har han för yrke?
– Yrke? Jag vet inte vad man ska kalla det? Men han är välkänd!
Han heter Svenska Staten.

(En rättegång går inte till som ovan beskrivits eftersom den åtalade är närvarande.)


Återställda skadas inte längre


Flera medlemmar, som är återställda nu, har rapporterat att de inte skadas längre av andra människors ruttenhet.

Riket är fullt av folk som jävlas med de utmattade, och söker driva oss att motionera t.ex. vilket är rent farligt (vilket vi känner instinktivt) i akutstadiet eftersom vi har en inflammerad hjärna. (Den blir vi av med i kurs 1.)

Uppenbart är också att när de läser av folk som ”psykiskt sjuka” ger det dem alibi att jävlas ännu mer.


Jag skulle vilja forska
Vi har många Mikael i riket, och x antal av dem är helt säkert utslagna på grund av parasiter, virus, tungmetaller med mera, och jag hoppas att de hittar hit till skolan.

Varför ger västmänniskan sig på svaga? I västs kultur ligger det uppenbarligen ett slags ”vana” att behandla sjuka illa.

Jag har hoppat omkring på kryckor i Sverige; i små städer, medelstora och stora och alla tittar bort, ingen frågar om jag behöver hjälp.


I Asien rusade folk fram och frågade om jag behövde hjälp

Det är överhuvudtaget svårt att få hjälp i Sverige, och det gäller inte minst de ”utmattade”. Det märkliga är att när man ger andra hjälp så hjälper man alltid sig själv samtidigt – västfolk tackar oftast nej till det. Mkt skumt, och det skulle jag vilja forska runt.

Svenskar missuppfattat t.ex. indier
När vi säger att vi är sjuka menar vi i allmänhet att vi vill vara ifred.

Så till den milde grad att knappt sjukvården bryr sig idag. Indier gör tvärtom. Man överger aldrig en sjuk. Då står de på ännu mer, och det kan hagla mejl, blommor, omtanke och uppmuntran.

Väst har en helt annan helt annan tradition

Artikeln fortsätter under filmen:


Men de återställda rinner allt av
Exakt vad det är som gör så att man inte berörs längre är svårt att sia om men allt är ju i princip energi.

Vi höjer förmodligen vår frekvens, och mobbare håller sig då undan, eller vi berörs inte längre av dem när vi är fyllda av energi igen?

Men det är en av de saker som absolut inträffar då man börjar piggna på sig; ondskan kan inte ta sig in. Folk har fått de mest makabra besked av F-kassan t.ex. utan att bryta ihop.

Hur ett samhälle behandlar sina barn, sjuka och gamla är helt avgörande för om man ska kunna titulera landet friskt eller sjukt, och så långt är Sverige extremt sjukt, och allt annat än nån ”humanitär stormakt” som vill tvinga folk med inflammationer i hjärnan att motionera och arbeta.

Nu har vi ett helt gäng som gått i skolan ett halvår, ett år
Nu kan de springa! Nu är de inte fulla av parasiter, tenn, koppar, uran, aluminium längre och då blir man som man var förr.

Jag känner ingen svensk som anser att Sverige är någon humanitär stormakt

Utomlands får jag allt oftare frågor om mitt land. Det är den så kallade ”eliten” som har döpt sig själva till det – utan nåt som helst folkligt stöd. Vad ska vi kalla det? Fåfänga? Storhetsvansinne? Usel självkännedom? Lömskhet? Oärlighet? Ondska?



Publicerad även i Utmattads domän.

200 000 drabbade?

Iza Ullmark är långt ifrån ensam i den utsatta situationen. Psykisk ohälsa är Sveriges vanligaste sjukskrivningsorsak och just stressreaktioner utgör enligt Försäkringskassan hälften av dessa totalt 200 000 sjukfall med psykiatrisk diagnos.

Som skyddsombud på sin jämförelsevis stora förskola har Iza bra koll på hur hennes egen arbetsplats i Gävle påverkats av stressjukdomarna:

– På vår förskola är det 20 procent av de anställda som det senaste året drabbats av utmattningssyndrom. Jag tycker att det är en hög siffra, säger hon. Läs mer

Vi är rätt många nu som är återställda
En gemensam upplevelse är att vi stressas inte alls av sånt som förut gjorde oss sönderstressade; ett möte, ta sig till en flygplats, ringa ett samtal…


Det behövs förvisso tid men det avgörande är att hitta roten
Många i skolan visade sig vara uran- aluminium- kopparförgiftade, en hel del aparta virus, många hade parasiter, och nästa vecka utkommer ”Utmattad” som är avsnitt 1 för att ta sig ur knipan för en knipa är det eftersom medicin skickar folk till psyket.

Psykofarmaka biter illa på uran t.ex. för att inte tala om parasiter. Man kan inte snacka omkull dem heller.