Lena Holfve´s story:
Lena Holfve´s story:En förutsättning för att bli återställd är att man bara gör en större sak varannan dag.
Dammsuga måndag, vila tisdag, gå och handla onsdag, vila torsdag, och tvätta fredag, vila lördag… Få som kan leva på det viset om man inte har tillgång till ett skyddsnät i form av många anhöriga.
Om omgivningen förstod att vi har en inflammation i Hippocampus skulle vi möjligen läggas in på sjukhus ett par månader? Nu drar folk på den här sjukdomen i fem, tio, femton och tjugo år, och blir bara allt sämre.
Hjälp är ett måste
Jag valde att bo utomlands, främst vintertid, där det finns service till rimliga priser, och ofta helt gratis.
En av de viktigaste hjälparna har varit chauffören Seral, och vi träffades samma dag som jag bröt benet.
Seral var utsänd av doktorn, för att avgöra om jag kunde åka till sjukhuset med taxi eller om det skulle fram en ambulans, och det blev det sistnämnda men han körde efter.
Sen dess har han kört mig i den mån jag inte, under senare år, har hyrt en bil. Gör man det kommer de hem med bilen, ett kontrakt, och en VISA-kortsdragare. När man ska lämna den åter ställer man den på gatan med nyckeln under sätet. Utkörning och hämtning ingår i priset.
Under mina sjukdomsår hade jag städhjälp en gång var tredje vecka, och jag tog över all städning själv i maj 2016.
Jag har haft samma underbara kvinna i alla år, och hon är en av dem som efteråt sagt att hon trodde att jag skulle trilla av pinn.
Runt omkring, där jag hyrt möblerad lägenhet, har det funnits ett dussin krogar som kommer hem med riktig lagad mat, gjord på riktiga råvaror, och som är skapad av riktiga kockar. Den servicen kostar inget extra, och man får en bra lunch eller middag för 60:- – 80:-.
Servicesamhälle
Så snart man ska köpa något stort eller tungt kommer de alltid hem med varan, och speciellt om man är svag, sjuk eller gammal. Det kostar heller inget extra.
Det är fullt möjligt att få hem ved, gas, vattenflaskor, mat, dryck, varor, frisör, massör, läkare och apoteksvaror.
Solen, luften, maten och det rena vattnet
Cypern har Europas renaste vatten, 330 soldagar om året, och ren luft då industrier saknas. Jag skulle vilja påstå att det är en kurort. För mig var antalet soldagar enormt viktigt eftersom jag hade 15 i D-vitaminvärde, och 50 anses farligt.
Det är lätt att få tag på färskpressade juicer, all mat är ren, och inte sällan lokalproducerad, och av mycket hög kvalité. För mig var tillgången av apelsinjuice viktig eftersom C-vitaminet hjälper till att slå ner inflammationen.
När jag hade piggnat på mig lite handlade jag ofta direkt av odlarna på “Onsdagsmarknaden” men min egen grönsaks- och frukthandlare duger mer än väl, och de pressar också juicer.
“Alla” andels-hyreshus har pool, och det finns också i anslutning till många restauranger, och den har varit viktig från den dag jag började motionera. Innan man fått stopp på själva inflammationen i Hippocampus ska man inte röra sig alls.
Den som kan bör fundera allvarligt på att sätta sig åtminstone vintertid utomlands och av hälsoskäl.
En sjuk orkar näppeligen flytta med hela bohaget
Det gjorde inte jag heller. Jag började med 14-dagarsresor, och bodde på hotell, och sen hyrde jag en möblerad villa i sex månader. Ett rör på en toalett gick sönder, för jag hade hyrt ett “engelskt hus”. (Hyr inte hus ägda av engelsmän, hyr hus som ägs av lokalbefolkningen!) Det var 2 cm vatten på alla golven i undervåningen, innan en rörmokare kom och fick stopp på det.
Jag bröt benet i den röran; föll handlöst mitt på dagen inne i stán
Det gipsades här på norra Cypern, tack och lov, och försäkringsbolaget ville flyga hem mig. Men jag övertalade dem att jag skulle få stanna på ön, och de anställde en student som hjälpte mig. Jag satte in en annons, och fick hur många svar som helst och folk ville att jag skulle flytta hem till dem ett par månader.
Hade jag brutit benet även i Sverige?
Mycket troligt, stressfrakturer är inte ovanliga. Men jag hade inte haft tillgång till den service jag har här. Jag kan få hem god, vällagad, näringsrik och riktig mat, gjord på riktiga råvaror, ifrån 10-12 resturanger och det kostar mig 60-80:- om dagen.
Jag “slogs för mitt liv” för att få försäkringsbolaget att inte flyga mig till Sverige. F-kassan hade jag inte med att göra då, eftersom jag inte sjukskrev mig. Jag var egen företagare, och inte kunde vara sjuk. Jag jobbade på sen nästan som vanligt med det gipsade benet upplagt på en stol.
Väntetiden här på akuten var 5 sekunder innan en allmänläkare fanns vid min sida, och det tog 3 minuter innan “min” ortoped kom, och jag hade sen dessa två i fem månader växelvis. Ortopeden fick ihop mitt ben galant, och jag har aldrig haft problem sen, kan springa, trots att det var av.
Här lägger de en på en bår i ambulansen, och den båren följer dig sen hela vägen ända tills du kommer upp på avdelningen, och hamnar i en riktig säng. Man lyfter inte folk med frakturer här för att de ska i och ur olika bårar. Vi flyttar folk som har brutit ben! Du får ingalunda ligga kvar på ambulansens bår medan de kör dig till röntgen, gipsar dig, osv.
Man slänger inte ut folk direkt heller som hos oss utan du ligger på avdelningen ett dygn. Varför? Människan stressas för mycket om man varit med om ett benbrott, och plötsligt ska hem mitt i natten när man är färdiggipssad, som det kallas hos oss. Puls, blodtryck, osv ska vara normalt – efter den chock det innebär att ens bryta ett ben – innan du får gå hem.
Jag såg ganska direkt att här gäller det att “slåss för sitt liv” och inte åka till Sverige med brutet ben i snöstormarna i december-januari.
Jag opererades senare i käken i Sverige under narkos, och sparkades ut efter 55 minuter på uppvaket, stapplade ut. Jag frågade min läkare här;
– Vårdtid efter en sån operation?
– Två, tre dagar, minst, på avdelningen.
Vinsten med att bo utomlands när man är sjuk är; servicen, det människovänliga samhället, inställningen till sjuka – de ska inte göra nåt alls för de är sjuka – klimatet, rena miljön, mycket bättre råvaror, bättre mat, lugnet, ingen stress alls i samhället, du har en och samma läkare, osv.
Läs mer om ön; www.cypernboende.com
Texten publicerades i juli 2016 första gången, och är skriven av Lena Holfve