Helene Elf har haft tålamod

De flesta UMS-medlemmar skulle vilja se UMS-metoder ute på vårdcentralerna som igår men det krävs nog tålamod. Det gör det även då man går igenom skolan men skillnaden före och efter är alltid lika slående.

Helene har stått på bra, och det syns i ansiktet och i ögonen att hon är på rätt väg
Jag uppmanar alltid alla att ta före och efterbilder.

En kvinna skrev till mig igår att hon har blivit felbehandlad i trettio år, och det blir väl så när en tes biter sig fast, och Sverige är helt inriktat på att det mesta är socialt eller psykiskt.

Det man brukar kalla för sociologin sitter djupt men börjar långsamt fräta sönder; Det mesta kriminologerna säger kan vara fel | SvD.

Jag personligen tror att det kommer att ta oss tre år till innan vi ser ett gediget genombrott,
och då menar jag att Socialstyrelsen frågar;
 – Hur gör ni?

Vad ska jag svara?
 – Vi har kul…

Skämt å sido; ett bokförlag har beställt ett kapitel till en antologi om utmattning, och ett annat funderar på att ge ut ”Sömnlös” åt oss som ljudbok. Tidningen Hälsa kommer med ett stort reportage i oktober så det rör på sig. UMS-metoden lär ta sig fram.

Vill du hjälpa till ber du ditt bibliotek ta hem UMS-böckerna:

 

Klicka

Klicka

Klicka

Artikeln publiceras även i Utmattad.net

Ännu en på rätt väg

Efter två år i mögel…

När jag får e-brev av de som håller på att piggna på sig, eller som ser ljuset därför att de vet hur de ska göra, blir jag nästan arg. De blir som en motor för hela UMS. Vi har en del riktigt unga tonåringar som går i skolan med sina föräldrar, och de kan ha fått höra i åratal av vården att de är sjuka i huvudet. Lärare kan ha skällt och det enda de har gjort är att de har gått i en mögelskola.

Filmen nedan förklarar, och det beror på att en hel del av symtomen luktar ”psykiskt” som att man t.ex. kan börja höra röster.

Det har staten Sverige löst fiffigt
Man har mer än halverat den internationella symtomlistan för mögel, se nedan, och kvar är lite astma… Mögel ingår inte i läkarutbildningen trots att Folkhälsoinstitutet anser att det rör sig om en folksjukdom med minst 1,7 miljoner drabbade.

Då blir det inga diagnoser, och heller ingen bot.

Alla psykliknande symtom kallar man ofta för utmattning 
Den utmattningen anser man är psykisk, social eller arbetsrelaterad och inte sällan tvingar man i folk stark psykofarmaka. De får framförallt aldrig en mögeldiagnos eller bot, och åren går och vi har många som har varit sjuka hela livet.

Hej Lena!
Jag heter NN och min utmattningshistoria är lång. Jag är strax under 30 år och har aldrig riktigt orkat någonting. Har haft ont i lederna i hela mitt liv, huvudvärk, bihåleproblem och återkommande halsinfektioner, varit deprimerad/nedstämd, varit ”seg” i huvudet och tappat ord och så har jag kraschat två gånger. En av de två gångerna med antidepp-medicin som resultat och det blev givetvis inte bättre (vilket du förklarar för oss i skolan). Den senaste en totalkrasch som kom att göra mig sängliggande ”på riktigt”. Jag har mer eller mindre varit sjuk hela mitt liv, där mögel och borrelia är huvudorsakerna. Ska efter påsk påbörja den ”stora” avgiftningen för mina specifika förgiftningsrötter. Jag är så tacksam!

Klicka

Jag vill bara säga tack!
+ Det är så fantastiskt att kunna tänka igen
+ att inte vara sjösjuk så fort man går genom ett rum
+ att en bilfärd inte känns som en berg-och dalbana
+ att inte vara livrädd så fort man går i en trapp
+ att veta vad som är fel och
+ att veta hur man åtgärdar det
+ att inte känna sig ensam
+ att ta en promenad runt huset
+ och att kunna cykla igen!

Tack Lena och en glad påsk önskar jag Dig!

Allt gott!
/S

INTERNATIONELLA SYMTOMLISTAN FÖR MÖGEL
1. Andningssvårigheter: känslighet i halsen, andfåddhet, du flåsar för ingenting.

2. Sinus: bihålorna känns trånga, näsan rinner, du känner ett tryck och smärta och har ofta huvudvärk.

3. Psykiska reaktioner: ångest, panik, ”konstiga tankar”, slöhet, depression, disassociation, du hör röster.

4. Matsmältningsproblem: halsbränna, tarm- och matsmältningsbesvär.

5. Synen: du har suddig syn, svårighet att fokusera, kliande ögon, rödsprängda ögon.

6. Hud: klåda, stickningar, domningar, utslag, sår som inte läker.

7. Neurologi: domningar, som elstötar som går ner i benen.

8. Hjärnan: brist på koncentration, oförmåga att utföra uppgifter, minnesproblem, hjärndimma.

9. Kroppen: ledsmärta, muskelstyvhet, muskelsmärta, förlust av styrka, ödem, du fryser hela tiden, förhöjda levervärden.

10. Udda symtom; konstig smak i munnen, vaknar ofta under natten för att kissa, nattsvettningar, tolererar inte mediciner, kemisk känslighet, mat du plötsligt inte tål, hormonobalans, hjärtklappning, sömnlöshet.

Adlibris har UMS bok om mögel. I boken finns ett handlingsprogram hämtat främst ifrån skolmedicinare i USA.

Artikeln är publicerad även i Mögelförgiftad.com

Brain on Fire: The Role of Toxic Mold in Triggering Psychiatric Symptoms

F-kassan med flera är fartblinda?

Min redaktör kontaktade F-kassan, och fick ett ”goddag yxskaftssvar” av en strateg, och det beror väl på att de befinner sig i nån form av panik? Försäkringskassan ville i vart fall inte lyssna.

Utmattningsproblematiken bara ökar och ökar, och de har bestämt sig för att orsaken är ”stress”
Vi har noterat det också via medlemmar som idag är återställda, och som arbetar halvtid inom yrken som anses vara ”stressiga”.
F-kassan och AF slår då ner och vill att de ska byta yrke. De ska genast sluta arbeta i sitt ”stressiga” yrke.

Det tycks inte spela någon roll om människor säger:
  –  Men jag vill inte byta jobb, jag har inte aluminium i mig längre!?!
  –  Jag är inte mögelförgiftad längre!
  –  Jag är avgiftad från uran!
–  Jag har inte parasiter längre!

Diagnosens moder har just slagit fast att utmattningens grundorsak handlar om arbetsgivarna
Förr var det familjens eller arbetsplatsens fel men nu ska man tydligen sluta kräva att folk byter gubbe? Diagnosens moder har också slagit fast att anti-deppmediciner inte hjälper. Det tackar hela UMS för eftersom folk inte fick sjukskrivningar om de inte åt psykofarmaka.

Stressdiagnoserna i Sverige har ökat och idag ligger reaktion på svår stress bakom ungefär hälften av alla startade sjukskrivningar. Men det råder osäkerhet kring behandlingen.

Multimodal rehabilitering, även kallad MMR ges idag på flera håll i landet till folk med utmattningssyndrom.

Rehabiliteringen går ut på att patienten får träffa flera olika professioner inom vården och patienterna ges en kombination av behandlingar, som till exempel fysik aktivitet, gruppsamtal och KBT. Men någon evidens för att MMR leder till återgång i arbete, finns inte. Läs mer

 

 

SparaSpara

Känner du en ”Anne”?

Petrea före och efter mögelrensning

En till som förmodligen har tagit livet av sig. Jag bli ”lätt” upprörd.

När det saknas ett vitt piller för nåt ifrån läkemedelsbolagen anses den sjukdomen vara ”obotlig”.

93% av ME-patienter i en USA-studie visade sig ha mögeltoxiner – dödar på cellnivå. Mögel är bökigt men inget omöjligt att bli av med. Petrea Karlsson är en av de som fått livet åter via asiatiska metoder.

Känner du en ”Anne” – meddela att vi inom UMS har flera återställda nu från mögel samt ett gäng som håller på. Flera av dem har varit sjuka hela livet, i femton, tio år, och så vidare, och UMS första bok om rotorsaker heter ”Mögelförgiftad” och i den talar tre av dem ut.

Nobody can say that I didn’t put up enough of a fight.
For 16 years I have battled increasingly severe ME/CFS. My condition has steadily deteriorated and new additional medical problems have regularly appeared, making it ever more difficult to endure and make it through the day (and night).

Throughout this time, I have invested almost every bit of my tiny energy in the fight for treatment for us ME/CFS patients. Severely ill, I have advocated from my bedroom for research and establishment of biomedical ME/CFS clinics to get us proper health care. All the while, I have worked hard to find something which would improve my own health. I have researched all possible treatment options, got in contact with international experts and methodically tried out every medication, supplement and regimen suggested.

Sadly, for all the work done, we still don’t have adequately sized specialized biomedical care for ME/CFS patients here in Stockholm, Sweden – or hardly anywhere on the planet. We still don’t have in-patient hospital units adapted to the needs of the severely ill ME/CFS patients. Funding levels for biomedical ME/CFS research remain ridiculously low in all countries and the erroneous psychosocial model which has caused me and others so much harm is still making headway.

And sadly, for me personally things have gone from bad to worse to unbearable. I am now mostly bedbound and constantly tortured by ME/CFS symptoms. I also suffer greatly from a number of additional medical problems, the most severe being a systematic hyper-reactivity in the form of burning skin combined with an immunological/allergic reaction. This is triggered by so many things that it has become impossible to create an adapted environment. Some of you have followed my struggle to find clothes and bed linen I can tolerate. Lately, I am simply running out. I no longer have clothes I can wear without my skin “burning up” and my body going into an allergic state.

This means I no longer see a way out from this solitary ME/CFS prison and its constant torture. I can no longer even do damage control, and my body is at the end of its rope. Therefore, I have gone through a long and thorough process involving several medical assessments to be able to choose a peaceful way out: I have received a preliminary green light for accompanied suicide through a clinic in Switzerland.

When you read this I am at rest, free from suffering at last. I have written this post to explain why I had to take this drastic step. Many ME/CFS patients have found it necessary to make the same decision, and I want to speak up for us, as I think my reasons may be similar to those of many others with the same sad destiny.

These reasons can be summed up in three headers: unbearable suffering; no realistic way out of the suffering; and the lack of a safety net, meaning potential colossal increase in suffering when the next setback or medical incident occurs.

Important note

Before I write more about these reasons, I want to stress something important. As for most other ME/CFS patients who have chosen suicide, depression is not the cause of my choice. Though I have been suffering massively for many years, I am not depressed. I still have all my will and my motivation. I still laugh and see the funny side of things, I still enjoy doing whatever small activities I can manage. I am still hugely interested in the world around me – my loved ones and all that goes on in their lives, the society, the world (what is happening in human rights issues? how can we solve the climate change crisis?) During these 16 years, I have never felt any lack of motivation. On the contrary, I have consistently fought for solutions with the goal to get myself better and help all ME/CFS patients get better. There are so many things I want to do, I have a lot to live for. If I could only regain some functioning, quieten down the torture a bit and be able to tolerate clothes and a normal environment, I have such a long list of things I would love to do with my life!

Three main reasons

So depression is not the reason for my decision to terminate my life. The reasons are the following:

1. Unbearable suffering
Many of us severely ill ME/CFS patients are hovering at the border of unbearable suffering. We are constantly plagued by intense symptoms, we endure high-impact every-minute physical suffering 24 hours a day, year after year. I see it as a prison sentence with torture. I am homebound and mostly bedbound – there is the prison. I constantly suffer from excruciating symptoms: The worst flu you ever had. Sore throat, bronchi hurting with every breath. Complete exhaustion, almost zero energy, a body that weighs a tonne and sometimes won’t even move. Muscle weakness, dizziness, great difficulties standing up. Sensory overload causing severe suffering from the brain and nervous system. Massive pain in muscles, painful inflammations in muscle attachments. Intensely burning skin. A feeling of having been run over by a bus, twice, with every cell screaming. This has got to be called torture.

It would be easier to handle if there were breaks, breathing spaces. But with severe ME/CFS there is no minute during the day when one is comfortable. My body is a war zone with constant firing attacks. There is no rest, no respite. Every move of every day is a mountain-climb. Every night is a challenge, since there is no easy sleep to rescue me from the torture. I always just have to try to get through the night. And then get through the next day.

It would also be easier if there were distractions. Like many patients with severe ME/CFS I am unable to listen to music, radio, podcasts or audio books, or to watch TV. I can only read for short bouts of time, and use the computer for even shorter moments. I am too ill to manage more than rare visits or phone calls from my family and friends, and sadly unable to live with someone. This solitary confinement aspect of ME/CFS is devastating and it is understandable that ME/CFS has been described as the “living death disease”.

For me personally, the situation has turned into an emergency not least due to my horrific symptom of burning skin linked to immunological/allergic reactions. This appeared six years into my ME/CFS, when I was struck by what seemed like a complete collapse of the bodily systems controlling immune system, allergic pathways, temperature control, skin and peripheral nerves. I had long had trouble with urticaria, hyperreactive skin and allergies, but at this point a violent reaction occurred and my skin completely lost tolerance. I started having massively burning skin, severe urticaria and constant cold sweats and shivers (these reactions reminded me of the first stages of the anaphylactic shock I once had, then due to heat allergy).

Since then, for ten long years, my skin has been burning. It is an intense pain. I have been unable to tolerate almost all kinds of clothes and bed linen as well as heat, sun, chemicals and other everyday things. These all trigger the burning skin and the freezing/shivering reaction into a state of extreme pain and suffering. Imagine being badly sunburnt and then being forced to live under a constant scalding sun – no relief in sight.

At first I managed to find a certain textile fabric which I could tolerate, but then this went out of production, and in spite of years of negotiations with the textile industry it has, strangely, proven impossible to recreate that specific weave. This has meant that as my clothes have been wearing out, I have been approaching the point where I will no longer have clothes and bed linen that are tolerable to my skin. It has also become increasingly difficult to adapt the rest of my living environment so as to not trigger the reaction and worsen the symptoms. Now that I am running out of clothes and sheets, ahead of me has lain a situation with constant burning skin and an allergic state of shivering/cold sweats and massive suffering. This would have been absolutely unbearable.

For 16 years I have had to manage an ever-increasing load of suffering and problems. They now add up to a situation which is simply no longer sustainable.

2. No realistic way out of the suffering
A very important factor is the lack of realistic hope for relief in the future. It is possible for a person to bear a lot of suffering, as long as it is time-limited. But the combination of massive suffering and a lack of rational hope for remission or recovery is devastating.

Think about the temporary agony of a violent case of gastric flu. Picture how you are feeling those horrible days when you are lying on the bathroom floor between attacks of diarrhoea and vomiting. This is something we all have to live through at times, but we know it will be over in a few days. If someone told you at that point: “you will have to live with this for the rest of your life”, I am sure you would agree that it wouldn’t feel feasible. It is unimaginable to cope with a whole life with the body in that insufferable state every day, year after year. The level of unbearableness in severe ME/CFS is the same.

If we knew there were relief on the horizon, it would be possible to endure severe ME/CFS and all the additional medical problems, even for a long time, I think. The point is that there has to be a limit, the suffering must not feel endless.

One vital aspect here is of course that patients need to feel that the ME/CFS field is being taken forward. Sadly, we haven’t been granted this feeling – see my previous blogs relating to this here and here.

Another imperative issue is the drug intolerance that I and many others with ME/CFS suffer from. I have tried every possible treatment, but most of them have just given me side-effects, many of which have been irreversible. My stomach has become increasingly dysfunctional, so for the past few years any new drugs have caused immediate diarrhoea. One supplement triggered massive inflammation in my entire urinary tract, which has since persisted. The list of such occurrences of major deterioration caused by different drugs/treatments is long, and with time my reactions have become increasingly violent. I now have to conclude that my sensitivity to medication is so severe that realistically it is very hard for me to tolerate drugs or supplements.

This has two crucial meanings for many of us severely ill ME/CFS patients: There is no way of relieving our symptoms. And even if treatments appear in the future, with our sensitivity of medication any drug will carry a great risk of irreversible side-effects producing even more suffering. This means that even in the case of a real effort finally being made to bring biomedical research into ME/CFS up to levels on par with that of other diseases, and possible treatments being made accessible, for some of us it is unlikely that we would be able to benefit. Considering our extreme sensitivity to medication, one could say it’s hard to have realistic hope of recovery or relief for us.

In the past couple of years I, being desperate, have challenged the massive side-effect risk and tried one of the treatments being researched in regards to ME/CFS. But I received it late in the disease process, and it was a gamble. I needed it to have an almost miraculous effect: a quick positive response which eliminated many symptoms – most of all I needed it to stop my skin from burning and reacting, so I could tolerate the clothes and bed linen produced today. I have been quickly running out of clothes and sheets, so I was gambling with high odds for a quick and extensive response. Sadly, I wasn’t a responder. I have also tried medication for Mast Cell Activation Disorder and a low-histamine diet, but my burning skin hasn’t abated. Since I am now running out of clothes and sheets, all that was before me was constant burning hell.

3. The lack of a safety net, meaning potential colossal increase in suffering when the next setback or medical incident occurs
The third factor is the insight that the risk for further deterioration and increased suffering is high.

Many of us severely ill ME/CFS patients are already in a situation which is unbearable. On top of this, it is very likely that in the future things will get even worse. If we look at some of our symptoms in isolation, examples in my case could be my back and neck pain, we would need to strengthen muscles to prevent them from getting worse. But for all ME/CFS patients, the characteristic symptom of Post-Exertional Malaise (PEM) with flare-ups of our disease when we attempt even small activities, is hugely problematic. Whenever we try to ignore the PEM issue and push through, we immediately crash and become much sicker. We might go from being able to at least get up and eat, to being completely bedbound, until the PEM has subsided. Sometimes, it doesn’t subside, and we find ourselves irreversibly deteriorated, at a new, even lower baseline level, with no way of improving.

PEM is not something that you can work around.

For me, new medical complications also continue to arise, and I have no way of amending them. I already need surgery for one existing problem, and it is likely that it will be needed for other issues in the future, but surgery or hospital care is not feasible for several reasons:

One is that my body seems to lack repairing mechanisms. Previous biopsies have not healed properly, so my doctor is doubtful about my ability to recover after surgery.

Another, more general and hugely critical, is that with severe ME/CFS it is impossible to tolerate normal hospital care. For ME/CFS patients the sensory overload problem and the extremely low energy levels mean that a normal hospital environment causes major deterioration. The sensory input that comes with shared rooms, people coming and going, bright lights, noise, etc, escalates our disease. We are already in such fragile states that a push in the wrong direction is catastrophic. For me, with my burning skin issue, there is also the issue of not tolerating the mattresses, pillows, textile fabrics, etc used in a hospital.

Just imagine the effects of a hospital stay for me: It would trigger my already severe ME/CFS into new depths – likely I would become completely bedbound and unable to tolerate any light or noise. The skin hyperreactivity would, within a few hours, trigger my body into an insufferable state of burning skin and agonizing immune-allergic reactions, which would then be impossible to reverse. My family, my doctor and I agree: I must never be admitted to a hospital, since there is no end to how much worse that would make me.

Many ME/CFS patients have experienced irreversible deterioration due to hospitalization. We also know that the understanding of ME/CFS is extremely low or non-existent in most hospitals, and we hear about ME/CFS patients being forced into environments or activities which make them much worse. I am aware of only two places in the world with specially adjusted hospital units for severe ME/CFS, Oslo, Norway, and Gold Coast, Australia. We would need such units in every city around the globe.

It is extreme to be this severely ill, have so many medical complications arise continually and know this: There is no feasible access to hospital care for me. There are no tolerable medications to use when things get worse or other medical problems set in. As a severely ill ME/CFS patient I have no safety net at all. There is simply no end to how bad things can get with severe ME/CFS.

Coping skills – important but not enough
I realize that when people hear about my decision to terminate my life, they will wonder about my coping skills. I have written about this before and I want to mention the issue here too:

While it was extremely hard at the beginning to accept chronic illness, I have over the years developed a large degree of acceptance and pretty good coping skills. I have learnt to accept tight limits and appreciate small qualities of life. I have learnt to cope with massive amounts of pain and suffering and still find bright spots. With the level of acceptance I have come to now, I would have been content even with relatively small improvements and a very limited life. If, hypothetically, the physical suffering could be taken out of the equation, I would have been able to live contentedly even though my life continued to be restricted to my small apartment and include very little activity. Unlike most people I could find such a tiny life bearable and even happy. But I am not able to cope with these high levels of constant physical suffering.

In short, to sum up my level of acceptance as well as my limit: I can take the prison and the extreme limitations – but I can no longer take the torture. And I cannot live with clothes that constantly trigger my burning skin.

Not alone – and not a rash decision
In spite of being unable to see friends or family for more than rare and brief visits, and in spite of having limited capacity for phone conversations, I still have a circle of loved ones. My friends and family all understand my current situation and they accept and support my choice. While they do not want me to leave, they also do not want me to suffer anymore.

This is not a rash decision. It has been processed for many years, in my head, in conversations with family and friends, in discussion with one of my doctors, and a few years ago in the long procedure of requesting accompanied suicide. The clinic in Switzerland requires an extensive process to ensure that the patient is chronically ill, lives with unendurable pain or suffering, and has no realistic hope of relief. They require a number of medical records as well as consultations with specialized doctors.

For me, and I believe for many other ME/CFS patients, this end is obviously not what we wanted, but it was the best solution to an extremely difficult situation and preferable to even more suffering. It was not hasty choice, but one that matured over a long period of time.

A plea to decision makers – Give ME/CFS patients a future!
As you understand, this blog post has taken me many months to put together. It is a long text to read too, I know. But I felt it was important to write it and have it published to explain why I personally had to take this step, and hopefully illuminate why so many ME/CFS patients consider or commit suicide.

And most importantly: to elucidate that this circumstance can be changed! But that will take devoted, resolute, real action from all of those responsible for the state of ME/CFS care, ME/CFS research and dissemination of information about the disease. Sadly, this responsibility has been mishandled for decades. To allow ME/CFS patients some hope on the horizon, key people in all countries must step up and act.

If you are a decision maker, here is what you urgently need to do: You need to bring funding for biomedical ME/CFS research up so it’s on par with comparable diseases (as an example, in the US that would mean $188 million per year). You need to make sure there are dedicated hospital care units for ME/CFS inpatients in every city around the world. You need to establish specialist biomedical care available to all ME/CFS patients; it should be as natural as RA patients having access to a rheumatologist or cancer patients to an oncologist. You need to give ME/CFS patients a future.

Please listen to these words of Jen Brea, which sum up the situation in the US, but are applicable to almost every country:

“The NIH says it won’t fund ME research because no one wants to study it. Yet they reject the applications of the world class scientists who are committed to advancing the field. Meanwhile, HHS has an advisory committee whose sole purpose seems to be making recommendations that are rarely adopted. There are no drugs in the pipeline at the FDA yet the FDA won’t approve the one drug, Ampligen, that can have Lazarus-like effects in some patients. Meanwhile, the CDC continues to educate doctors using information that we (patients) all know is inaccurate or incomplete.”

Like Jen Brea, I want a number of people from these agencies, and equivalent agencies in Sweden and all other countries, to stand up and take responsibility. To say: “ME! I am going to change things because that is my job.”

And lastly
Lastly, I would like to end this by linking to this public comment from a US agency meeting (CFSAC). It seems to have been taken off the HHS site, but I found it in the Google Read version of the book “Lighting Up a Hidden World: CFS and ME” by Valerie Free. It includes testimony from two very eloquent ME patients and it says it all. I thank these ME patients for expressing so well what we are experiencing.
https://books.google.se/books?id=6QMrDQAAQBAJ&pg=PA321&lpg=
PA321&dq=CFSAC+moore+billie&source=bl&ots=gIh7zwwXzE&sig=_
wbeBOe2EMhk3lxhyeUMG2EZf_4&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjlqafq
76XQAhUC_iwKHYkUCxUQ6AEIKzAC#v=onepage&q=CFSAC%20m
oore%20billie&f=false

PS.

My previous blog posts:

From International Traveler to 43 Square Meters: An ME/CFS Story From Sweden

Coping With ME/CFS Will Always Be Hard – But There are Ways of Making It A Little Easier

The Underfinanced ME/CFS Research Field Pt I: The Facts – Plus “What Can We Do?

The Underfinanced ME/CFS Research Field Pt II: Why it Takes 20 Years to Get 1 Year’s Research Done

My Swedish ME/CFS newsletters, distributed via e-mail to 2700 physicians, researchers, CMOs, politicians and medical journalists:
https://mecfsnyheter.se/

Take care of each other.

Love, Anne

Jerker talar ut om sitt möte med mögel och sjuka hus

Hyresvärden levererade tillsammans med hyreskontraktet en lapp som talade om att möblerna inte fick stå intill väggarna den första tiden. Min far talade om att det berodde på att plattan fortfarande var fuktig. Det handlade alltså om byggfukt. Trots att möblerna ställts ca. 15cm från väggarna började det att mögla inomhus, synligt mögel fanns på vissa väggpartier, på fönster- och dörrkarmar. Far klagade på detta då man från fastighetsbolaget utförde slutbesiktning.

Jag minns besiktningsmannen som stod i vår hall med ett anteckningsblock på en träskiva i ena handen och penna i den andra. Han sade om möglet att det kunde de inte göra något åt. Än om jag var liten kunde jag se direkt osäkerhet i hans ansikte.

En tid senare vaknade jag på morgonen upp med röda pluttar över hela benen och till viss del också på bålen och armarna. Jag gick ned till mor i köket och visade. Det bar sedan av till sjukhus och remiss gavs till Lund där undersökning med blodprov och biopsi togs. Sjukdomen HSP konstaterades efter biopsianalys och läkarna berättade att det inte fanns något sätt att behandla och att de inte visste vad sjukdomen berodde på. Senare läkarbesök har i stort givit samma resultat. Enda tipsen har varit att ta febernedsättande och inflammationsdämpande tabletter då det blir för svåra symtom. Jag har senare av läkare blivit avrådd att ta cytostatika som främst används mot cancer, men även mot HSP.

Läs mer

Ur boken:

Jag har inte längre några dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag. Inte heller någon ångest, panikångest, som plågat mig i alla år. Jag har varit fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen.

Någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp. Numera kan jag gå i trappor utan att det känns som om jag nästan ska dö, jag har ingen yrsel längre och det är sällan jag är fumlig, endast när jag är riktigt trött. Och jag är mer som normalt trött nu, när man normalt har anledning att vara trött, nästan som en frisk som är trött. – Petrea

Läs mer om Petrea    Boken finns bland annat hos Adlibris

 

Gifterna rinner av oss, och vi blir ovanliga?

När jag rör mig i Sverige via flyg, tåg och bussar, samt även via bil, ser jag med all önskvärd tydlighet att ungefär varannan svensk som jag möter är förgiftad och sjuk.

Jag har också noterat att ”ingen” verkar se det kanske för att de är många? De sticker inte ut längre utan förefaller vara helt normala.

Om du studerar våra före- och efterfoton ser du att rent ytligt ser vi 20 år yngre ut, och det är en ännu större skillnad inuti. Plötsligt kan folk sova, som de inte har kunnat på 20 år. Långtidssjukskrivna, en del sen 15 år tillbaka, kommer ut i jobb igen.


Jag själv trodde inte att det fanns foton från 2011-2013, då jag var som absolut sjukast, men jag hittade i mitt pass. Dels passfotot, och dels ett foto på ett indiskt visa.

 

När jag visade alla skolans 3000 medlemmar skrev jag också:
– Nu vet ni vad ni kan svara om någon säger att den där LH vet inte vad hon talar om.

Du får kolla runt på gator och torg och se efter själv hur många kvinnor du ser som har djupa jack mellan ögonen, svart stirrig blick, inte sällan nålvass i blicken, och som är uppsvullna och som i princip saknar ansiktsdrag…

Du ser vad du ska leta efter om du kollar in våra före- och efterbilder nedan, och känner du sånna meddela dem att vi och UMS finns:

 

Vi använder facereading som vi lär oss i kurs 3. De flesta har t.ex. två djupa jack mellan ögonen, kallas för ”leverrynkan”, som försvinner helt och bara det gör att man ser väsentligt mer normal ut.

 

Artikeln är delvis publicerad även i Utmattads domän.

Berit Sellgren är på rätt väg

  – Jag har ju inte kunnat följa skolan till 100% med arbetsträning och sen arbete men jag gör så gott det går iaf.

Ibland är det tyngre och speciellt när det händer mycket känns som att stå och stampa på samma fläck eller tom backa.. Men när jag tittade på ett foto från dec-16 upptäckte jag att jag inte längre har ”markiser” på ögonlocken så det gav mig en kick igen, skrev Berit.

Det ser även ut som om Berits två leverrynkor, jacken mellan ögonen, har börjat mildras.

I kurs 3 lär vi oss det som kallas för facereading för att den vägen ta reda på vilka organ det är som är extra påverkade.

Berits hårkvalite´ tycks ha förändrats, och det är också en sak som brukar rätta till sig. Det är många som har rapporterat att deras livlösa hår, som känts som tagel, nu är glansigt och mjukt igen.

Berits hår är inte färgat utan hon har fått tillbaka sin egen färg, och borta är det grå och livlösa.

Mellan ögonen står det ”Liver”
Jacken mellan ögonen kallas för leverrynkor, och i vår kultur anser vi att allt vad rynkor heter har med ålder att göra. De har snarare med förgiftningar att göra, och när vi får ut gifterna ser vi då med automatik 10-15-20 år yngre ut.

Artikeln är till stora delar publicerad även i Utmattads domän.

UMS första rotorsaksbok kommer inom kort

I en studie i USA fann man att 93% av alla hade mögel i systemet, och i kontrollgruppen var det 0%, och jag gissar alltså att det kan vara samma i Sverige. Det är bokens enda gissning, och för övrigt tar jag med läsaren ut i främst västvärlden och jag presenterar världens främsta experter, skolmedicinare, som har lösningarna på problemet varför denna bok, och kommande, ska ses som handlingsprogram.

Vi vet redan att vi har ett helt gäng i skolan som hade mögel som förgiftningsrot och så snart man vet varför man är sjuk kan man åtgärda grundproblemet. Varje bok om förgiftningsrötter, nästa blir en om parasiter, kommer att inledas med erfarna sjuka, som också är erfarna UMS-medlemmar, och som ser ljus i tunneln och först ut är Petrea Karlsson, åtföljd av två kvinnor till som berättar, och som inleder denna bok som släpps om nån vecka eller två:


En möglig historia av UMS-medlemmen Petrea Karlsson
Det var en fläck på väggen, den var helt torr, det luktade inget, en gammal åtgärdad vattenläcka från taket, ingen fara alls typ. Sedan jag flyttat in i huset för drygt sex år sedan har jag långsamt, långsamt blivit sämre igen i mitt utmattningssyndrom, ökad trötthet, huvudvärk, kronisk snuva, ofta ögonmigrän.

Jag tänkte inte på mögel trots att jag varit utsatt för det en gång tidigare i en lägenhet där ventilationen inte fungerande. Det blev kondens och jag låg och sov bredvid en fläck (som doldes av möbler) med både grönt och svart mögel. Den gången trodde jag att jag var döende, jag blev jättesjuk och det enda jag önskade var att lägga mig ned på golvet och sova och låta mig bli uppsopad på en skyffel av någon.

Men när vi upptäckte odlingen i väggen och jag stängde dörren om sovrummet och flyttade ut i vardagsrummet så piggnade jag på mig ganska direkt. Alla tyckte så synd om mig för att jag behövde bo så trångt lagom till jul. Jag var istället så lycklig och tacksam över att jag inte höll på att dö.

Trots den erfarenheten kopplade jag ändå inte att det kunde vara mögel som gjort mig sämre de här senaste åren. Processen var så mycket långsammare, inte ens när jag fick kronisk snuva efter några år, som höll i sig konstant, tänkte jag mögel.

 

Det är över femton år sedan jag ”gick in väggen” rejält, jag kraschade totalt och jag hade ingen anledning att tro något annat än att det var stress och enbart stress. Klart att det var arbetet, hemmet, livsförhållandena, som faktiskt var en katastrof. Jag lovar, det var inte svårt att tro att min sjukdom berodde enbart på stress.

Jag har aldrig under de här femton åren mått bättre än vad någon gör tre veckor efter en influensa, och kraschade gjorde jag två till tre gånger per år. Men när man mår så är man ju nästan frisk, tillbaka i jobb en del i alla fall.

Sedan började det långsamt gå bakåt igen, trots suveränt stressfritt arbete som jag stormtrivdes med, förstående chef som justerade arbetsuppgifterna så fort jag blev sämre, bra kollegor, fantastiska vänner, bra relationer överlag, tryggt hemförhållande med stabil, bra partner och trygg i mig själv. Trots alla redskap jag fått genom åren i hur man ska hantera stress så blev jag bara sämre och sämre.

Jag nämnde influensa innan, blanda in baksmälla (en rejäl en, som om du partat i en vecka, fast du inte har druckit alls) och senildemens så har du konceptet. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

När jag ”firade” fjorton år som sjuk började jag för första gången under alla dessa år tvivla på att jag någonsin skulle bli frisk igen. Men ge upp är inte min grej, jag bestämde mig för och skrev ned, att jag skulle fira mitt femtonde år genom att bli frisk.

Jag började med djupmeditation en timme varje dag, och jag blev långsamt bättre, piggare, faktiskt nästan pigg, sedan kraschade jag igen. Jag försökte verkligen fortsätta meditera, men orkade inte sitta upprätt, somnade bara, kände mig enbart yr och konstig, det var bara plågsamt.

 

Blev utredd av företagshälsan. Beskedet blev att läkaren inte hade sett någon någonsin med min sjukdomsbild och sjukdomshistoria bli frisk. Han ville helst sjukpensionera mig helt, men trodde inte att försäkringskassan skulle godkänna det. Han satte min arbets-förmåga till max, på sin höjd, eventuellt 25 % och han var rädd att jag skulle bli helt sängliggande om jag fortsatte att kämpa.

Han lade också till diagnosen PTSD på mig, men trodde att terapi skulle vara för tufft för mig att klara. Jo, jag trodde också PTSD, något måste man ju tro att det beror på. Något måste det ju vara som är felet. Jag har genom åren haft diagnosen utmattnings-depression, fast jag inte var deprimerad utom allra, allra först när jag blev sjuk, sedan fick diagnosen heta utmattningssyndrom.

Men jag hade till slut alla kriterier för me/cfs, det som förr kallades kroniskt trötthetssyndrom, och inte heller det finns det något botemedel för. En läkare skickade flera remisser för att utreda om det var det jag hade. Alla remisser kom tillbaka, det fanns inget utrymme för att utreda mig. Med mitt nedskrivna mål, att fira mitt femtonde år som sjuk genom att bli frisk, såg det inte så ljust ut.

Då fann jag Utmattningsskolan på nätet via en grupp på FB. Jag gick med och provade, trots att det mesta jag trodde och visste om utmattningssyndrom ställdes på huvudet. I början kändes mycket knasigt och annorlunda i tänket, men det var ingenting dyrt och ingenting som var farligt och jag hade som du förstår inget att förlora. Mina framtidsutsikter var som sagt inte så lovande. Vanliga vården hade ju inte heller någon som helst hjälp att ge. Jo, mera samtal, KBT, och så antidepressiva som jag vägrade och som jag faktiskt tilläts vägra eftersom jag hade provat och det inte hjälpte.

I Utmattningsskolan pratas om att utmattningssyndrom beror på inflammation i hjärnan, och det kunde ju lugnt stämma med mitt mående, min hjärna kändes som den var kokt i ständig feber. Efter två veckor märkte jag första effekten av de antiinflammatoriska recepten och råden i skolan. Men det tog tre och en halv månad innan jag hade tillbaka min hjärna helt. Då kunde jag tänka, men jag var fortfarande så fruktansvärt trött.

Men jag hade ställt in mig på att det skulle ta tid, att det inte var någon quick fix, hade jag nu varit sjuk i femton år så kunde jag lugnt ge det två, tre år att bli frisk. När hjärndimman var borta och jag kunde tänka igen var det dags att leta orsaker och med skolans hjälp klura ut varför och hur just jag blivit sjuk. Veterinärer skickar en hårtuss till labb för att få veta näringsbrister bland annat, nu gjorde jag också det.

 

Jag hittade med hjälp av analysen att jag inte tog upp näring som jag skulle och vissa brister var katastrofala trots bra kost. Enbart det kunde vara orsaken till att jag var sjuk. Min mage har varit kass sedan tonåren, magkatarr, IBS, jag har periodvis ätit mediciner som inte gjort den ett dugg bättre.

Min mage var något bättre efter att jag slutat med gluten, det gjorde jag strax innan jag hittade UMS för min mage stod ständigt i fyra hörn och skrek, men den var ändå långtifrån helt bra. Så något behövde göras åt den, läka tarm med hemkokt buljong bland annat. Jag gjorde även skolans parasitkurs och något hände, piggnade till betydligt och magen blev äntligen lugn och fin på riktigt. Det konstiga är att jag inte har något problem med att äta gluten när jag är utomlands, men här hemma får jag problem.

Sedan fann jag via analysen även tungmetaller, uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Det kan kanske vem som helst förstå att det inte är bra att dricka uran år ut och år in? Och att det ligger kvar i kroppen och att man behöver få ut det, när man har slutat dricka det/skaffat filter.

Sedan var det dags att titta på den där fläcken på väggen, när jag läste på i skolan var det många av mina symtom som kunde tyda på mögel. Och jag kände ju igen några, ögonmigränen, tröttheten som inte gav med sig trots att hjärnan hade blivit klarare. Och så började jag få besvär i halsen, slemhosta som höll i sig lika ihärdigt som snuvan jag hade.

Vi flyttade ut ur huset innan vi bröt upp väggen, mycket också för att se om jag skulle må bättre när vi inte bodde kvar i samma miljö. När vi öppnade väggen så var det alldeles svart bakom, svartmögel. Sedan sanerade vi, tog bort allt skadat material och behandlade med mögeldödande medel. Vi körde den organiska varianten för att slippa ytterligare gifter. Och så använde vi tea tree-olja, städa och tvätta allt med tea tree-olja, äppelcidervinäger eller bikarbonat. Sedan luftrenare och kombinera med luftrenande växter, NASA har bra koll på vilka växter som är effektiva. Ventilationen i huset ska också ses över, samt eventuellt ska vi även köra ozonbehandlig.

Jag vet inte än om saneringen och städningen kommer att vara tillräckligt. Möglet är åtgärdat, men kommer miljön i vårt hus att bli tillräckligt bra? Ungefär 70 % av alla bostäder i Sverige beräknas vara sjuka hus, mögelskadade, så jag tänker att det är svårt att hitta ett nytt friskt boende. Som jag ser det finns det två läger i Sverige, såklart finns hela spektret, men de här två är som jag ser det starkast, låter mest. Ett läger där mögel inte är farligt alls, inget att bry sig om och inget man blir sjuk av. Medan det andra starka lägret säger släng ALLT du äger och har och flytta. Du kan inte sanera, eller ta med dig någonting. Jag valde att sanera och flytta tillbaka, bo kvar i huset.

Jag har mejlat och frågat min läkare i Indien, som jag fått kontakt med genom Utmattningsskolan, hur de ser på mögel. Under monsuntiden har de mycket mögel, de hanterar det genom att måla väggarna med en speciell färg som dödar mögel, vara noga med att torka och stryka kläderna, stänga in dem torra i garderoben, inte ta in fuktiga saker som skor eller paraplyer etc. Men de har också örter som motverkar skadeverkningarna och de är noga med att bygga upp immunförsvaret och med ett bra immunförsvar så klarar de lite mögel utan att få några problem.

Och det är ju vad jag gör i Utmattningsskolan, bygger upp immunförsvaret, får tarmen och magen att fungera så den tar upp näring som den ska. Men balansen måste fungera, för mögel slår även ned immunförsvaret. Allting är komplext, har man en mage som inte fungerar blir man känsligare för tungmetaller, parasiter, mögel och vise versa. Har man någonting som är i obalans så är det lättare att det fylls på med annat. Lite kan man klara, men när det blir för mycket rinner bägaren över och man kraschar.

 

Det är svårt med kunskap – trots att vi anlitat professionella experter så verkade inte kompetensen runt mögel finnas. Inte heller den svenska sjukvården verkar ha tillräcklig mögelkompetens. Till exempel som när jag berättade om att jag trodde det var mögel som gjorde att jag rasade och blev sjukare igen, för min läkare och hon sa ”Visst, mögel kan påverka.” och i nästa andetag frågar hon ”Har du haft en traumatisk barndom?”

I Sverige är det så inpräntat, inbankat och ”bestämt” att de här symtomen enbart är psykiska, så man ser inget annat. Inte ens när det borde vara uppenbart. När jag även berättade om min kroniska snuva och slemmet i halsen borde väl en läkare förstå? Jag vet att det finns läkare som kan det här, till och med i Sverige. Men jag fick recept på Bricanyl inhalator och kortison. Och så skulle jag ha samtal med en kurator.

Nu efter ett år i Utmattningsskolan, med inre åtgärder mot inflammationer och yttre åtgärder avseende boendemiljön så sover jag som jag ska och jag vaknar återhämtad. Jag kan sova fast jag varit igång en hel dag och jag sover hela natten. Förut kunde jag skotta upp mig och ”vara som pigg” (se pigg ut) en dag och betala hårt efteråt med minst två dagar i sängen och må som vid trettionio graders feber. Den överväxeln fungerar inte alls nu, min kropp säger tydligt ifrån numera när jag är trött och jag sover gott.

Jag har inte heller längre några speedade stresspåslag där jag inte kan sova på natten om jag gjort för mycket på dagen. Tidigare var det då omöjligt att sova, uppstressad och uppvarvad. Normalt under åren som sjuk har varit att vakna fem, sex gånger per natt och sedan har jag haft svårt somna om. Visst är jag trött emellanåt nu också, men ingen sådan extrem trötthet som jag hade tidigare med sömn-/vilobehov på minst 16 timmar dygn för att fungera någorlunda, dvs. kunna göra något lite överhuvudtaget. Nu sover jag cirka sju och en halv till nio timmar och fungerar. Bara det är ett underverk.

Min mage är tyst, lugn, snäll och fungerar som den ska. Jag är nästan förvånad, ”Va, gör du inte ont!? Inget skrikande!?” Min svullna mage (”Åh, ska du ha barn!”) finns fortfarande lite kvar av, men den är på väg att minska. Jag har inte längre ständig huvudvärk, aldrig ögonmigrän numera. Jag har fortfarande kvar vissa spår av värk, stelhet i leder och muskler samt viss lätt huvudvärk ibland, men väsensskilt mot tidigare.

Har fortfarande lite småsår på armar och ben. Under en del av behandlingen under det här året fick jag fruktansvärda kliande eksem på armar, ben och i ansiktet. Jag tror att det var något i min kropp som ville ut. Det blev till att dra ner på behandlingen, backa och ta det lugnare. Jag hade kört lite för fort fram med behandlingen, man ska inte må dåligt även om det ofta blir sämre innan det blir bättre, det får ta tid att få ut gifterna.

 

Jag har inte längre några dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag. (Det berodde förmodligen på att jag hade total brist på kalium.) Inte heller någon ångest, panikångest, som plågat mig i alla år. Jag har varit fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen. någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp. Numera kan jag gå i trappor utan att det känns som om jag nästan ska dö, jag har ingen yrsel längre och det är sällan jag är fumlig, endast när jag är riktigt trött. Och jag är mer som normalt trött nu, när man normalt har anledning att vara trött, nästan som en frisk som är trött.

Jag har varit väldigt glömsk till och från under de här femton åren, emellanåt har jag glömt saker jag gjort totalt. Mina barn och vänner brukar ibland tala om saker jag inte har en susning om. Jag minns inte alls, inte ens nu när jag är bättre, det finns luckor från mina sjukdomsår som är helt svarta. Jag kunde när det var som värst tappa ord, namn och hade nästan omöjligt att komma ihåg saker jag skulle göra. Alla rutiner som man gör automatiskt var borta. Nu är min hjärna tillbaka. Jag minns till och med att krydda maten och borsta tänderna utan problem.

Jag kan tänka, läsa, räkna, minnas saker. Jag har fått mitt liv och mig själv tillbaka, det mesta i alla fall. Min man sneglar på mig och undrar ”När kommer kraschen?” men den kommer inte längre. Jag har inte längre som feber i hjärnan, jag kan koncentrera mig, till och med prata siffror och politik utan att hjärnan lägger av direkt.

Jag är tillbaka i arbete, jobbar 25 %, och det känns bra och roligt och rätt lagom för tillfället. Jag skulle i nuläget inte klara av mer, det är fortfarande ett stort jobb att fortsätta mot att kunna bli helt återställd. Så visst, vissa saker är fortfarande kvar, även om jag har mycket mera ork, så får jag vara noga med min energi och vila.

Från en del får jag höra när jag berättar vad jag gjort för att bli bättre ”Klart att det fungerar om du tror på det.” Jo, placeboeffekten, tankens kraft är inte att förakta, det kan läka mycket. Positivt tänk är viktigt, utan det hade jag nog inte överlevt eller orkat leta lösningar. Men enbart tänka hjälper inte. Och jag har verkligen trott på ALL behandling genom de här femton åren, från SSRI till terapi, till vitaminer, till meditation och positivt tänkande. Så hade SSRI och terapi hjälpt så hade jag varit frisk för länge sedan.

Jag har genom åren gått i terapi, ätit antidepressiva läkemedel, stresshanterat, KBT: at, andats, slappnat av, bearbetat, byggt självkänsla och självförtroende, förändrat och vänt runt hela mitt liv. I och för sig till det bättre. Faktiskt till riktigt bra. Jag ändrade även kosten, såg till att äta bra. Jag trappade själv ut SSRI och åt istället B-vitaminer som fungerade bättre. Läste om candida, allt stämde, slutade med socker och snabba kolhydrater. Blev bättre av det, ett tag. Allting var så, blev bättre ett tag för att sedan krascha igen.

 

Vissa saker som jag har provat förut har jag hittar igen i Utmattningsskolan, men tidigare har det varit som att rycka hit och dit i lösa trådar lite hur som helst och utan sammanhang. Det är först nu som jag har hittat något som haft en helhet och en röd tråd att följa och som har fungerat. Om vi tar till exempel B-vitamin, något som jag mådde bättre av att äta men som inte gjorde mig helt frisk. Det är EN sak som man kanske har brist på och behöver extra av som utbränd. Men om man inte vet orsaken till bristen, kanske att man har en tarm som inte tar upp näring, har tungmetaller som stressar och bränner olika mineraler och vitaminer? Allt är en helhet och man behöver se till den och även kolla upp vad som gäller för just en själv.

Jag hörde för ett tag sedan om en kvinna med utmattningssyndrom som var på väg tillbaka att snart börja arbeta, istället rasade hon ihop totalt. Många symtom tydde på stroke, hon blev delvis förlamad, tappade talet osv. In på akuten som inte hittade något fel, så hon blir vidareslussad till Psyk, för ALLT sitter i huvudet. Väl hemma och en liten aning återhämtad efter några dagar, så försöker kvinnan ta en promenad. för motion, promenader är ju hennes rehabilitering. Det gick inget bra kan jag säga.

Det kunde ha varit jag i en parallell berättelse om mitt liv hade fortsatt utan att jag hittat Utmattningsskolan. Fastän min läkare som utredde mig och dömde ut mig för drygt ett år sedan var åtminstone klok nog att tycka att jag inte skulle ut och motionera, precis lika lite som man ska träna när man är förkyld. Det börjar bli dags att boka ett möte med honom och berätta vad jag gjort det senaste året.

 

”Utmattning” ska ses som ett larm som går

Här har vi en professor och forskare som meddelar vad vi inom UMS redan vet att ”utmattning” är ett symtom, och inte en sjukdom, och bakom kan det ligga hur mycket som helst som vi letar rätt på med start i kurs 3. Vi använder oss av labb i Tyskland och USA eftersom Sverige inte vill eller kan utreda. Nån enstaka medlem har fått hjälp på sin vårdcentral, och sist var det en blyförgiftad som fick ta blyprover.

Vi har verkat i 1,5 år och har medlemmar som har hittat alla möjliga förgiftningar; allt ifrån mögel, nickel- koppar- aluminium- och uranförgiftningar med mera till borrelia, twar och parasiter.

För att bli frisk måste man hitta sin förgiftningsrot, och eliminera den, och innan det sker blir man i allmänhet bara sjukare och sjukare.  I Sverige kallas tillstånden ofta för ”psykisk ohälsa” och behandlas ofta med psykofarmaka, terapi, etc och det biter inte på mögel, parasiter eller uran och varför utländska studier, forskning, erfarenhet och  kunskap aldrig når Sverige är helt obegripligt.

Doktorns målsättning är att få ett slut på konsekvenserna som har sin rot i en inflammation i hjärnan.
Den vi slår ner i kurs 1, eller via UMS bok ”Utmattad – Bli fri från hjärndimma”.

Doktorn som uttalar sig har följande utbildningar:

  • BA, Maryville College, Psychology
  • PhD, University of Tennessee, Experimental Health Psychology
  • Postdoc, Arizona State University, Pain Psychology
  • Postdoc, Stanford University, Pain Neuropharmacology

Dr. Jarred Younger: Cutting Edge Research on CFS, Neuroinflammation, Pain, and Fatigue

I am very excited to interview Dr. Jarred Younger. He received his PhD in Experimental Psychophysiology at the University of Tennessee-Knoxville. He completed his post-doctoral fellowship at Arizona State University and the Stanford University of Medicine, before taking an assistant professor position at Stanford.

In 2014, he joined the faculty at the University of Alabama-Birmingham. His goal is to end the chronic pain and fatigue caused by the inflammation in the brain. He is currently funded by the NIH, the Department of Defense, and several nonprofit agencies to develop techniques for diagnosing and treating neuroinflammation, pain, and fatigue.

Filmen kan fås med svensk textremsa.

Artikeln publiceras även i Utmattads domän. samt i Mögelförgiftads.