fbpx Skip to main content

Känner du en “Anne”?

Petrea före och efter mögelrensning

En till som förmodligen har tagit livet av sig. Jag bli “lätt” upprörd.

När det saknas ett vitt piller för nåt ifrån läkemedelsbolagen anses den sjukdomen vara “obotlig”.

93% av ME-patienter i en USA-studie visade sig ha mögeltoxiner – dödar på cellnivå. Mögel är bökigt men inget omöjligt att bli av med. Petrea Karlsson är en av de som fått livet åter via asiatiska metoder.

Känner du en “Anne” – meddela att vi inom UMS har flera återställda nu från mögel samt ett gäng som håller på. Flera av dem har varit sjuka hela livet, i femton, tio år, och så vidare, och UMS första bok om rotorsaker heter “Mögelförgiftad” och i den talar tre av dem ut.

Nobody can say that I didn’t put up enough of a fight.
For 16 years I have battled increasingly severe ME/CFS. My condition has steadily deteriorated and new additional medical problems have regularly appeared, making it ever more difficult to endure and make it through the day (and night).

Throughout this time, I have invested almost every bit of my tiny energy in the fight for treatment for us ME/CFS patients. Severely ill, I have advocated from my bedroom for research and establishment of biomedical ME/CFS clinics to get us proper health care. All the while, I have worked hard to find something which would improve my own health. I have researched all possible treatment options, got in contact with international experts and methodically tried out every medication, supplement and regimen suggested.

Sadly, for all the work done, we still don’t have adequately sized specialized biomedical care for ME/CFS patients here in Stockholm, Sweden – or hardly anywhere on the planet. We still don’t have in-patient hospital units adapted to the needs of the severely ill ME/CFS patients. Funding levels for biomedical ME/CFS research remain ridiculously low in all countries and the erroneous psychosocial model which has caused me and others so much harm is still making headway.

And sadly, for me personally things have gone from bad to worse to unbearable. I am now mostly bedbound and constantly tortured by ME/CFS symptoms. I also suffer greatly from a number of additional medical problems, the most severe being a systematic hyper-reactivity in the form of burning skin combined with an immunological/allergic reaction. This is triggered by so many things that it has become impossible to create an adapted environment. Some of you have followed my struggle to find clothes and bed linen I can tolerate. Lately, I am simply running out. I no longer have clothes I can wear without my skin “burning up” and my body going into an allergic state.

This means I no longer see a way out from this solitary ME/CFS prison and its constant torture. I can no longer even do damage control, and my body is at the end of its rope. Therefore, I have gone through a long and thorough process involving several medical assessments to be able to choose a peaceful way out: I have received a preliminary green light for accompanied suicide through a clinic in Switzerland.

When you read this I am at rest, free from suffering at last. I have written this post to explain why I had to take this drastic step. Many ME/CFS patients have found it necessary to make the same decision, and I want to speak up for us, as I think my reasons may be similar to those of many others with the same sad destiny.

These reasons can be summed up in three headers: unbearable suffering; no realistic way out of the suffering; and the lack of a safety net, meaning potential colossal increase in suffering when the next setback or medical incident occurs.

Important note

Before I write more about these reasons, I want to stress something important. As for most other ME/CFS patients who have chosen suicide, depression is not the cause of my choice. Though I have been suffering massively for many years, I am not depressed. I still have all my will and my motivation. I still laugh and see the funny side of things, I still enjoy doing whatever small activities I can manage. I am still hugely interested in the world around me – my loved ones and all that goes on in their lives, the society, the world (what is happening in human rights issues? how can we solve the climate change crisis?) During these 16 years, I have never felt any lack of motivation. On the contrary, I have consistently fought for solutions with the goal to get myself better and help all ME/CFS patients get better. There are so many things I want to do, I have a lot to live for. If I could only regain some functioning, quieten down the torture a bit and be able to tolerate clothes and a normal environment, I have such a long list of things I would love to do with my life!

Three main reasons

So depression is not the reason for my decision to terminate my life. The reasons are the following:

1. Unbearable suffering
Many of us severely ill ME/CFS patients are hovering at the border of unbearable suffering. We are constantly plagued by intense symptoms, we endure high-impact every-minute physical suffering 24 hours a day, year after year. I see it as a prison sentence with torture. I am homebound and mostly bedbound – there is the prison. I constantly suffer from excruciating symptoms: The worst flu you ever had. Sore throat, bronchi hurting with every breath. Complete exhaustion, almost zero energy, a body that weighs a tonne and sometimes won’t even move. Muscle weakness, dizziness, great difficulties standing up. Sensory overload causing severe suffering from the brain and nervous system. Massive pain in muscles, painful inflammations in muscle attachments. Intensely burning skin. A feeling of having been run over by a bus, twice, with every cell screaming. This has got to be called torture.

It would be easier to handle if there were breaks, breathing spaces. But with severe ME/CFS there is no minute during the day when one is comfortable. My body is a war zone with constant firing attacks. There is no rest, no respite. Every move of every day is a mountain-climb. Every night is a challenge, since there is no easy sleep to rescue me from the torture. I always just have to try to get through the night. And then get through the next day.

It would also be easier if there were distractions. Like many patients with severe ME/CFS I am unable to listen to music, radio, podcasts or audio books, or to watch TV. I can only read for short bouts of time, and use the computer for even shorter moments. I am too ill to manage more than rare visits or phone calls from my family and friends, and sadly unable to live with someone. This solitary confinement aspect of ME/CFS is devastating and it is understandable that ME/CFS has been described as the “living death disease”.

For me personally, the situation has turned into an emergency not least due to my horrific symptom of burning skin linked to immunological/allergic reactions. This appeared six years into my ME/CFS, when I was struck by what seemed like a complete collapse of the bodily systems controlling immune system, allergic pathways, temperature control, skin and peripheral nerves. I had long had trouble with urticaria, hyperreactive skin and allergies, but at this point a violent reaction occurred and my skin completely lost tolerance. I started having massively burning skin, severe urticaria and constant cold sweats and shivers (these reactions reminded me of the first stages of the anaphylactic shock I once had, then due to heat allergy).

Since then, for ten long years, my skin has been burning. It is an intense pain. I have been unable to tolerate almost all kinds of clothes and bed linen as well as heat, sun, chemicals and other everyday things. These all trigger the burning skin and the freezing/shivering reaction into a state of extreme pain and suffering. Imagine being badly sunburnt and then being forced to live under a constant scalding sun – no relief in sight.

At first I managed to find a certain textile fabric which I could tolerate, but then this went out of production, and in spite of years of negotiations with the textile industry it has, strangely, proven impossible to recreate that specific weave. This has meant that as my clothes have been wearing out, I have been approaching the point where I will no longer have clothes and bed linen that are tolerable to my skin. It has also become increasingly difficult to adapt the rest of my living environment so as to not trigger the reaction and worsen the symptoms. Now that I am running out of clothes and sheets, ahead of me has lain a situation with constant burning skin and an allergic state of shivering/cold sweats and massive suffering. This would have been absolutely unbearable.

For 16 years I have had to manage an ever-increasing load of suffering and problems. They now add up to a situation which is simply no longer sustainable.

2. No realistic way out of the suffering
A very important factor is the lack of realistic hope for relief in the future. It is possible for a person to bear a lot of suffering, as long as it is time-limited. But the combination of massive suffering and a lack of rational hope for remission or recovery is devastating.

Think about the temporary agony of a violent case of gastric flu. Picture how you are feeling those horrible days when you are lying on the bathroom floor between attacks of diarrhoea and vomiting. This is something we all have to live through at times, but we know it will be over in a few days. If someone told you at that point: “you will have to live with this for the rest of your life”, I am sure you would agree that it wouldn’t feel feasible. It is unimaginable to cope with a whole life with the body in that insufferable state every day, year after year. The level of unbearableness in severe ME/CFS is the same.

If we knew there were relief on the horizon, it would be possible to endure severe ME/CFS and all the additional medical problems, even for a long time, I think. The point is that there has to be a limit, the suffering must not feel endless.

One vital aspect here is of course that patients need to feel that the ME/CFS field is being taken forward. Sadly, we haven’t been granted this feeling – see my previous blogs relating to this here and here.

Another imperative issue is the drug intolerance that I and many others with ME/CFS suffer from. I have tried every possible treatment, but most of them have just given me side-effects, many of which have been irreversible. My stomach has become increasingly dysfunctional, so for the past few years any new drugs have caused immediate diarrhoea. One supplement triggered massive inflammation in my entire urinary tract, which has since persisted. The list of such occurrences of major deterioration caused by different drugs/treatments is long, and with time my reactions have become increasingly violent. I now have to conclude that my sensitivity to medication is so severe that realistically it is very hard for me to tolerate drugs or supplements.

This has two crucial meanings for many of us severely ill ME/CFS patients: There is no way of relieving our symptoms. And even if treatments appear in the future, with our sensitivity of medication any drug will carry a great risk of irreversible side-effects producing even more suffering. This means that even in the case of a real effort finally being made to bring biomedical research into ME/CFS up to levels on par with that of other diseases, and possible treatments being made accessible, for some of us it is unlikely that we would be able to benefit. Considering our extreme sensitivity to medication, one could say it’s hard to have realistic hope of recovery or relief for us.

In the past couple of years I, being desperate, have challenged the massive side-effect risk and tried one of the treatments being researched in regards to ME/CFS. But I received it late in the disease process, and it was a gamble. I needed it to have an almost miraculous effect: a quick positive response which eliminated many symptoms – most of all I needed it to stop my skin from burning and reacting, so I could tolerate the clothes and bed linen produced today. I have been quickly running out of clothes and sheets, so I was gambling with high odds for a quick and extensive response. Sadly, I wasn’t a responder. I have also tried medication for Mast Cell Activation Disorder and a low-histamine diet, but my burning skin hasn’t abated. Since I am now running out of clothes and sheets, all that was before me was constant burning hell.

3. The lack of a safety net, meaning potential colossal increase in suffering when the next setback or medical incident occurs
The third factor is the insight that the risk for further deterioration and increased suffering is high.

Many of us severely ill ME/CFS patients are already in a situation which is unbearable. On top of this, it is very likely that in the future things will get even worse. If we look at some of our symptoms in isolation, examples in my case could be my back and neck pain, we would need to strengthen muscles to prevent them from getting worse. But for all ME/CFS patients, the characteristic symptom of Post-Exertional Malaise (PEM) with flare-ups of our disease when we attempt even small activities, is hugely problematic. Whenever we try to ignore the PEM issue and push through, we immediately crash and become much sicker. We might go from being able to at least get up and eat, to being completely bedbound, until the PEM has subsided. Sometimes, it doesn’t subside, and we find ourselves irreversibly deteriorated, at a new, even lower baseline level, with no way of improving.

PEM is not something that you can work around.

For me, new medical complications also continue to arise, and I have no way of amending them. I already need surgery for one existing problem, and it is likely that it will be needed for other issues in the future, but surgery or hospital care is not feasible for several reasons:

One is that my body seems to lack repairing mechanisms. Previous biopsies have not healed properly, so my doctor is doubtful about my ability to recover after surgery.

Another, more general and hugely critical, is that with severe ME/CFS it is impossible to tolerate normal hospital care. For ME/CFS patients the sensory overload problem and the extremely low energy levels mean that a normal hospital environment causes major deterioration. The sensory input that comes with shared rooms, people coming and going, bright lights, noise, etc, escalates our disease. We are already in such fragile states that a push in the wrong direction is catastrophic. For me, with my burning skin issue, there is also the issue of not tolerating the mattresses, pillows, textile fabrics, etc used in a hospital.

Just imagine the effects of a hospital stay for me: It would trigger my already severe ME/CFS into new depths – likely I would become completely bedbound and unable to tolerate any light or noise. The skin hyperreactivity would, within a few hours, trigger my body into an insufferable state of burning skin and agonizing immune-allergic reactions, which would then be impossible to reverse. My family, my doctor and I agree: I must never be admitted to a hospital, since there is no end to how much worse that would make me.

Many ME/CFS patients have experienced irreversible deterioration due to hospitalization. We also know that the understanding of ME/CFS is extremely low or non-existent in most hospitals, and we hear about ME/CFS patients being forced into environments or activities which make them much worse. I am aware of only two places in the world with specially adjusted hospital units for severe ME/CFS, Oslo, Norway, and Gold Coast, Australia. We would need such units in every city around the globe.

It is extreme to be this severely ill, have so many medical complications arise continually and know this: There is no feasible access to hospital care for me. There are no tolerable medications to use when things get worse or other medical problems set in. As a severely ill ME/CFS patient I have no safety net at all. There is simply no end to how bad things can get with severe ME/CFS.

Coping skills – important but not enough
I realize that when people hear about my decision to terminate my life, they will wonder about my coping skills. I have written about this before and I want to mention the issue here too:

While it was extremely hard at the beginning to accept chronic illness, I have over the years developed a large degree of acceptance and pretty good coping skills. I have learnt to accept tight limits and appreciate small qualities of life. I have learnt to cope with massive amounts of pain and suffering and still find bright spots. With the level of acceptance I have come to now, I would have been content even with relatively small improvements and a very limited life. If, hypothetically, the physical suffering could be taken out of the equation, I would have been able to live contentedly even though my life continued to be restricted to my small apartment and include very little activity. Unlike most people I could find such a tiny life bearable and even happy. But I am not able to cope with these high levels of constant physical suffering.

In short, to sum up my level of acceptance as well as my limit: I can take the prison and the extreme limitations – but I can no longer take the torture. And I cannot live with clothes that constantly trigger my burning skin.

Not alone – and not a rash decision
In spite of being unable to see friends or family for more than rare and brief visits, and in spite of having limited capacity for phone conversations, I still have a circle of loved ones. My friends and family all understand my current situation and they accept and support my choice. While they do not want me to leave, they also do not want me to suffer anymore.

This is not a rash decision. It has been processed for many years, in my head, in conversations with family and friends, in discussion with one of my doctors, and a few years ago in the long procedure of requesting accompanied suicide. The clinic in Switzerland requires an extensive process to ensure that the patient is chronically ill, lives with unendurable pain or suffering, and has no realistic hope of relief. They require a number of medical records as well as consultations with specialized doctors.

For me, and I believe for many other ME/CFS patients, this end is obviously not what we wanted, but it was the best solution to an extremely difficult situation and preferable to even more suffering. It was not hasty choice, but one that matured over a long period of time.

A plea to decision makers – Give ME/CFS patients a future!
As you understand, this blog post has taken me many months to put together. It is a long text to read too, I know. But I felt it was important to write it and have it published to explain why I personally had to take this step, and hopefully illuminate why so many ME/CFS patients consider or commit suicide.

And most importantly: to elucidate that this circumstance can be changed! But that will take devoted, resolute, real action from all of those responsible for the state of ME/CFS care, ME/CFS research and dissemination of information about the disease. Sadly, this responsibility has been mishandled for decades. To allow ME/CFS patients some hope on the horizon, key people in all countries must step up and act.

If you are a decision maker, here is what you urgently need to do: You need to bring funding for biomedical ME/CFS research up so it’s on par with comparable diseases (as an example, in the US that would mean $188 million per year). You need to make sure there are dedicated hospital care units for ME/CFS inpatients in every city around the world. You need to establish specialist biomedical care available to all ME/CFS patients; it should be as natural as RA patients having access to a rheumatologist or cancer patients to an oncologist. You need to give ME/CFS patients a future.

Please listen to these words of Jen Brea, which sum up the situation in the US, but are applicable to almost every country:

“The NIH says it won’t fund ME research because no one wants to study it. Yet they reject the applications of the world class scientists who are committed to advancing the field. Meanwhile, HHS has an advisory committee whose sole purpose seems to be making recommendations that are rarely adopted. There are no drugs in the pipeline at the FDA yet the FDA won’t approve the one drug, Ampligen, that can have Lazarus-like effects in some patients. Meanwhile, the CDC continues to educate doctors using information that we (patients) all know is inaccurate or incomplete.”

Like Jen Brea, I want a number of people from these agencies, and equivalent agencies in Sweden and all other countries, to stand up and take responsibility. To say: “ME! I am going to change things because that is my job.”

And lastly
Lastly, I would like to end this by linking to this public comment from a US agency meeting (CFSAC). It seems to have been taken off the HHS site, but I found it in the Google Read version of the book “Lighting Up a Hidden World: CFS and ME” by Valerie Free. It includes testimony from two very eloquent ME patients and it says it all. I thank these ME patients for expressing so well what we are experiencing.


My previous blog posts:

From International Traveler to 43 Square Meters: An ME/CFS Story From Sweden

Coping With ME/CFS Will Always Be Hard – But There are Ways of Making It A Little Easier

The Underfinanced ME/CFS Research Field Pt I: The Facts – Plus “What Can We Do?

The Underfinanced ME/CFS Research Field Pt II: Why it Takes 20 Years to Get 1 Year’s Research Done

My Swedish ME/CFS newsletters, distributed via e-mail to 2700 physicians, researchers, CMOs, politicians and medical journalists:

Take care of each other.

Love, Anne

Ett nedslag i Sverige

Jag har lånat ett gästrum, i en rätt vanlig trea i norra Sverige, och källaren är full av mögel och det stinker i badrummet. En del säger att 50% av alla bostäder i landet är mögelskadade och andra, sanerare t.ex. talar om 75%. WHO anser att uppemot 50% av Europas bostäder är skadade. Det är inte det minsta märkligt att många flyktingar har vägrat gå in i sina anvisade hus!

Efter två veckor kliar det i ögonen, sömnproblem har börjar smyga sig på mig, och den jag lånat ett rum av fick mardrömmar rätt omgående efter inflytten men har aldrig satt det i samband med möglet.

Det har varit ett intressant studiebesök på alla sätt och vis; allt ifrån mögel, som ingen reagerar över mer än jag, till läkemedelsförskrivningar av cancermedicin (!) och statiner mot ledvärk. En biverkan avseende statiner lär vara just ledvärk liksom att man får det av just mögel.

Det är ett mirakel att min gästrumsvärd ens lever, och så länge det nu varar, men “doktorn vet bäst” och det är inte mitt liv. Jag själv ångrar däremot att jag inte har ombokningsbara biljetter för om jag hade haft det hade min egen överlevnadsinstinkt tagit över vid det här laget. Jag kollade för några dagar sen, och allt var slutsålt så det hade ändå inte hjälpt, för jag var beredd att ta den dubbla resekostnaden. Hotellkostnaderna är också skyhöga i riket.

Jag tänkte avliva det värsta men Borax, som tar mögel på djupet, men det får tydligen inte säljas i Sverige hur som, och Klorin, som tar mögel hyfsat på ytan, har inte Coop inne “av miljöskäl”. Klorin funkar ändå bara på hårda ytor.

Jag använde ättika, bikarbonat och varmt vatten och den sörjan kan hålla eländet i schack i max ett dygn.

Nu är det inte speciellt synd om mig, för jag vet hur jag ska sanera min kropp efter detta äventyr, och jag är väldigt tacksam för att jag kan mögel.


Jag har markerat de symtom jag känner efter bara två veckor…

1. Andningssvårigheter: känslighet i halsen, andfåddhet, du flåsar för ingenting.
2. Sinus: bihålorna känns trånga, näsan rinner, du känner ett tryck och smärta och har ofta huvudvärk.
3. Psykiska reaktioner: ångest, panik, ”konstiga tankar”, slöhet, depression, disassociation, du hör röster.
4. Matsmältningsproblem: halsbränna, tarm- och matsmältningsbesvär.
5. Synen: du har suddig syn, svårighet att fokusera, kliande ögon, rödsprängda ögon.
6. Hud: klåda, stickningar, domningar, utslag, sår som inte läker.
7. Neurologi: domningar, som elstötar som går ner i benen.
8. Hjärnan: brist på koncentration, oförmåga att utföra uppgifter, minnesproblem, hjärndimma.
9. Kroppen: ledsmärta, muskelstyvhet, muskelsmärta, förlust av styrka, ödem, du fryser hela tiden, förhöjda levervärden.
10. Udda symtom; konstig smak i munnen, vaknar ofta under natten för att kissa, nattsvettningar, tolererar inte mediciner, kemisk känslighet, mat du plötsligt inte tål, hormonobalans, hjärtklappning, sömnlöshet.

Vite hotar för mögliga lägenheter – HD

Boken Mögelförgiftad





Varför och hur startade Utmattningsskolan?

Jag hade själv varit sjukskriven för “utmattningssyndrom”, och den ansågs bero på arbetsrelaterad stress. Eftersom jag mådde pyton hivade jag iväg tre bolag, fem IT-tjänster, fem medarbetare i rekordfart, och mådde inte ett dugg bättre.

Min handläggare på F-kassan var hörbart full, ljög om att jag hade kallats till ett möte per telefon men inte kommit och han kastade därför ut mig ur systemet. Innan dess var det konstant problem med läkarintyget av typen:
– Doktorn har fyllt i med svart penna, det ska vara blå, gör om gör rätt, och när det var fixat dög inte det heller.

Jag tog ut en tidig pension, överklagade utslängningen med motiveringen att F-kassan kallar aldrig nån per telefon till möten. Dessa kallelser går alltid ut skriftligt, och diarieförs, och dagen före förhandlingen gav sig F-kassan, backade och betalade ut sex månader retroaktiv ersättning.

Via Indien, där jag fick tag på rätt kompetens, förstod jag att jag hade en aluminiumförgiftning och lite senare hittades även parasiter varför man kan påstå nu i efterhand att min egen slakt av alla jobb skedde helt i onödan.

Om det hade varit “stress” hade jag förmodligen blivit ännu sjukare, än vad jag redan var, bara av F-kassans hantering. Jag hade först en normal handläggare, och som byttes ut mot den berusade mannen, och efter min överklagan fick jag en normal handläggare igen. Jag kan aldrig bevisa det men min känsla är bestående att den berusade mannens enda uppgift var att försöka bli av med mig ur systemet till varje pris.

Bland annat ringde han och krävde att jag talade med honom då jag inte kunde tala alls på grund av stora operationer i bihålorna, och han “vann” ju också eftersom jag tog ut en tidig pension. Det påstås vara vanligt, och det förlorar man många tusen om året på, livet ut.

När jag hade piggnat på mig, friskskrevs 1 mars -16, kom jag att läsa några forskningstexter om “utmattning” och jag blev väldigt arg eftersom jag via dem förstod att ingen, inte en enda, i Sverige hade blivit frisk och återställd. Jag började sätta mig in i frågan och tog mig för pannan.

Skulle jag vara ensam svensk medborgare om att ha överlevt?
Jag började rota i saken, skrev en artikel i min gamla välbesökta blogg, som nu är stängd, och den artikeln delades av tiotusentals dag efter dag.

Det ledde till att jag öppnade den FB-grupp som idag kallas för “den stora skolgården” där vi är lite fler än 3000 individer idag.

Det strömmade in cirka trehundra sjuka, och vi började samtala om saken, och jag förklarade hur jag såg på “utmattning” och ett gäng var redo att testa min väg – de hade inte mycket till val. Några hade varit sjukskrivna i femton år, och blev bara sämre och sämre, och en av de som berättat sin historia är Petrea Karlsson.

En människa som är mögelförgiftad har en annan uppsyn än en som är återställd

Petrea kommer att rädda liv, tror jag, via denna hennes berättelse och för att hon generöst delar med sig av foton som visar rätt tydligt hur fruktansvärt sjuk hon var, och hade varit i femton år, och hur sjuk man blir av just mögel.

GS-fackets Peter Lindström har mött många sågverksarbetare som valsat runt i sjukvården i åratal för att kunskapen om trämögel gått förlorad. Läs mer


Men det är inte bara mögel som ligger bakom “utmattning”


Vi avgiftar brett och bygger immunförsvar, och vi använder oss av labb i Tyskland och USA och i kurs 4 avsnitt 10 kan man koppla upp sig mot läkarna på ett sjukhus i Indien och få individuell hjälp och de som kan / har råd kan även åka ner.

Det har 1,5% av skolans medlemmar också gjort men kvinnan till vänster har inte varit i Indien och man får samma resultat – men det tar längre tid – om man följer UMS-programmet hemifrån.

Grått hår och rynkor = ålder
Nej, det har mycket mer med gifter att göra än ålder, och det ser vi på Berits före och efterbild. Hon har fått tillbaka sin hårfärg, och det glänser om håret samt att “leverrynkan”, två hack mellan ögonen, har börjat ge med sig liksom den svullnad som alltid finns i botten.

När vi startade den 27 juli -16 hade vi bara min historia. Nu börjar vi få väldigt mångas historier, och vi har börjat skriva böcker om saken.

Först ut var “Utmattad – fri från hjändimma” och nästa hette “Mögelförgiftad” och jag ska skriva den tredje boken med start i januari.

Hela skolans utbildning kommer jag att säkra bokvägen, eftersom vi vet att UMS-metoden fungerar, och jag räknar med att ha allt mellan bokpärmar sommaren 2019.

Vi kommer att avsluta med en bok som kommer att innehålla före- och efterbilder därför att det är enklare att visa en sån för en förvirrad sjuk än att med ord förklara att du kommer att förändras radikalt!

Men man måste börja med att slå ner inflammationer i hjärnan, och det gör vi i kurs 1, och när de är borta är det dags att ägna sig åt UMS-utbildningen.




Nu ska annan vård än den gängse utredas

Jag noterar främst att den etablerade vården ska öka sina kontakter med den “övriga vården”.

När jag skrev boken “Mögelförgiftad” stod det helt klart att det finns inget krig ute i världen mellan skolmedicinarna och alternativläkarna – utom i Sverige.

Ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården ID-nummer: Dir.2017:43

Ansvarig: Socialdepartementet

Patientens rätt att själv välja vilken vård och behandling man vill ha för sina besvär måste i största möjliga utsträckning respekteras. Denna rätt måste dock vägas mot intresset av att upprätthålla hög patientsäkerhet. För att den som söker vård ska kunna göra ett välinformerat val av vårdgivare och vårdmetoder måste det vara möjligt att också få information om behandlingsmetoder som finns utanför den etablerade hälso- och sjukvården, vård som även kallas alternativ, komplementär och integrativ medicin, även i de fall sådan vård inte finansieras av det allmänna, samt information om evidens om metodernas effekt.

Ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården Dir2017_43 (pdf 269 kB)

Kunskaperna om behandlingsmetoder som används utanför den etablerade vården är otillräckliga. Detsamma gäller kunskaperna om aktuella forskningsresultat och pågående forskning om sådana metoder. Metoder som idag används vid vård utanför den etablerade hälso- och sjukvården kan i framtiden, efter forskning och utvärdering, bli en värdefull del av den etablerade vården. En sådan utveckling skulle gynnas om det skapades bättre förutsättningar för kontakter och erfarenhetsutbyten mellan personer som är verksamma i och utanför den etablerade hälso- och sjukvården, men också skapa ökad patientsäkerhet.

En särskild utredare ska genomföra en kartläggning av aktuella forskningsresultat och vilken pågående forskning som bedrivs om behandlingsmetoder som används utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Det ska också kartläggas vilka olika utvärderingsmetoder som används för sådana behandlingar.

Utredaren ska inom sitt uppdrag också redovisa i vilken mån de alternativa metoderna genomgår klinisk prövning enligt gängse praxis samt vilka eventuella hinder som finns för sådan prövning. Utredaren ska även lämna förslag till en policy för utvärdering och reglering av behandlingsmetoder som idag inte tillhör den etablerade hälso- och sjukvården men som efter en utvärdering skulle kunna utgöra en värdefull del av denna vård.

Förslag ska även lämnas av utredaren till ett system som säkerställer att patienter får sådan information som är nödvändig för att göra välövervägda vårdval och för att undvika oseriösa och farliga behandlingsalternativ.

Utredaren ska även utreda om rätten att behandla vissa allvarliga psykiska sjukdomar och störningar bör begränsas för den som inte är hälso- och sjukvårdspersonal.

Utredaren får lämna de andra förslag som är samhällsekonomiskt motiverade för att öka patientsäkerheten i sådan hälso- och sjukvård som bedrivs utanför den etablerade hälso- och sjukvården.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2019.

En till som ser minst 20 år yngre ut

Det är, även för en författare, svårt att beskriva den förvandling som sker då man avgiftat och en bild säger ofta mer än tusen ord.

Man tror inte att det är samma kvinna men det är en av våra äldsta medlemmar och jag ser på den nytagna bilden att hon har en bit kvar men är på rätt väg.

I kurs 1 slår vi ner den hjärndimma många har, så vi kan tänka och börja handla, och i kurs 2 får vi ordning på sömnen men den egentliga skolan börjar först i kurs 3 för det är då vi börjar leta efter rotorsakerna till varför vi är sjuka.

Det kan vara allt ifrån virus, bakterier i blodet, parasiter, uran, -tenn, – kopparförgiftningar till mögel.

I kurs 4 avsnitt 10 kan man få access till de indiska läkare via Skype skolan använder sig av, och man kan – om man har råd – ta sig ner till dem.

Har man inte råd med det behöver man inte gråta för man får samma effekt genom att “bara” gå skolans alla avsnitt men det tar lite längre tid.

Jag har fått frågan varför vi inte kan använda exakt samma metoder som sjukhuset gör, och svaret är enkelt. Vi kan inte avgifta kollektivt och brett via en databas och texter med exakt deras metoder därför att de kräver inläggning samt fysiskt närvarande läkare. Vi kan göra samma sak hemma men under en längre och utdragen tid.

Jag har också fått frågan varför man måste vara i kurs 4 avsnitt 10 och det beror på att resan är lång, behandlingarna tuffa och man måste ha huvud nog för att hänga med. Du kan spela videon nedan för att få ett hum om hur en indier låter då de talar engelska.

Det finns inget i skolan som inte är noga genomtänkt.


Ett genombrott åtminstone i Göteborg

Snart kommer boken “Mögelförgiftad” och nästa i serien om skäl till utmattning blir just parasiter.

Jag hade det själv, ansågs vara arbetsrelaterad stress
Jag skulle gå med stavar och helst äta sömnmedel.Biter inte på parasiter eller aluminiumförgiftning, som jag också hade.

Vi har en medlem som kom med parasiter i en glasburk till infektionskliniken. Inte ens det hjälpte. Allt är psykiskt…

Det kommer att visa sig att mögel, parasiter och uran är tre stora förgiftningsrötter, tror jag. Vi börjar se det i skolan.


Vi har en kvinna som fick ut parasiter, men sparade inte dem, och psykiatrikern skrev; “Patienten tror att hon har parasiter.” Kodord för en riktigt galen kvinna.

I USA förnekade man parasiter i en hel generation snudd; Brain-Invaiding Parasite, USA:s regering meddelar att parasitinfektione har negligerats. Miljoner är drabbade.

Förr eller senare “finns” parasiter även i vårt land och att de existerar vet alla i skolan som har blivit av med dem via Parasitkursen.

Boken om parasiter bör komma ut sommaren 2018.




Påföljd, bestraffning, efterräkning, vedergällning, tuktan, hämnd, repressalie

Misa är med stor sannolikhet kontrakterade av Arbetsförmedlingen, och ska jag gissa vidare är det en enskild lärare/ ledare som agerat ut.

Vi ska nog inte göra hela Misa och AF ansvariga. När jag får tid ska jag fråga ansvariga hur de tänker?!?

UMS kan i nuläget bara lova att vi inte ska bli likadana
Skolan lägger sig aldrig i folks privatliv, och dit hör om man sysslar med mindfulness.

Däremot ser vi gärna att man följer programmet noga för att slå ner inflammationerna samt bli av med förgiftningar och som UMS-programmet har hjälpt många att bli av med.

(Synonymer till straff: påföljd, bestraffning, vite, efterräkning, vedergällning, tuktan, aga, hämnd, repressalie, tillrättavisning, näpst, räfst; hemsökelse, lidande, prövning.)

“Inflammation is much more complicated than two imperfect old measures,” Montoya tells Tucker. “We’re showing an inflammation that has not been seen before.” Read more

Finland hanterar mögelproblemet väl

Finland förnekar inte, de har kliniker för mögelförgiftade, och de vet att husen byggda på 70-talet är värst. Bland mycket annat la man våtrumsmattor under kakel – byggnormen såg ut så, nu är det förbjudet.

Sverige skickar in sina drabbade på psyket, och påpekar nogsamt för dem att de är psykiskt sjuka, och sen häller man i dem psykofarmaka. Socialstyrelsen har  i den senaste rapporten nämnt att Sverige har 1,7 miljoner mögeldrabbade. År 2003 var de en miljon…

Sveriges sätt att lösa problemet verkar inte fungera, och det finns inga handlingsplaner för drabbade. Givetvis inte eftersom man i princip förnekar hela problemet. Det är bara folk som har “psykisk ohälsa”.

I slutet av november kommer UMS med en bok, “Mögelförgiftad”, och den tror vi blir ungefär 160 sidor.  Den startar med att tre mögelerfarna UMS-kvinnor berättar och den ger dig de handlingsplaner som används brett av skolmedicinare i USA t.ex.

Inneluftundersökningen 2017: Fyra av tio har drabbats av hälsoproblem, byggnaderna från 1970-talet orsakar mest problem.

Dåligt byggda skolhus, dåligt utförda reparationer, bristfälligt underhåll och otillräcklig ventilation är saker som tydligt framkommer i en omfattande undersökning som OAJ och Åbo universitetet har gjort. Av närmare 5 000 respondenter uppgav 85 procent att det finns inneluftproblem på den egna arbetsplatsen. Närmare 40 procent hade drabbats av olägenhet för hälsan. Byggnader från 1960–1980-talen orsakar mest hälsoproblem. Läs mer

Varför är vår kultur så sjuk?


Emelie berättar nåt många inom UMS själva har varit med om. De klassas som psykiskt sjuka men i verkligheten är de fysiskt jättesjuka.

När de klassats som psyksjuka ger det omgivningen klartecken att börja misshandla dem ordentligt.

DET är en kulturell fråga som förbryllar mig på samma sätt som jag blev ställd då en som vägde 28 kilo ville ha min hjälp att åka till Indien, jag var tveksam om hon ens skulle klara av att flyga, och hon sa:
– Det är bättre att jag dör ombord eller i Indien än här, och stannar jag kommer jag garanterat inte att överleva en vinter till. Åker jag har jag en chans!

Vi har medborgare i vårt land som säger så här:

En av många som inte har fått nån som helst hjälp på 45 år, som bor inom “den humanitära stormakten” och som håller sig med kanske världens dyraste sjukvård som måste / kan kapas av en författare.

När jag var i 20-årsåldern träffade jag en jämnårig på mentalsjukhuset Långbro där jag vakade på nätterna då jag pluggade. Vi satt ofta och pratade, och hon berättade att hon hade varit i nåt hundratal fosterhem. En natt sa hon:
– Jag tycker att du ska bli fosterförälder för sämre än de jag haft kan du inte bli.

Det blev jag, under några år, och de är alla +50 nu därför att de var 15-16 år gamla då jag var 22-25 år, och om den här tiden skrev jag en bok kallad “Älska lagom”.

Medlemmarna i UMS har väl inte sagt direkt att; “Jag tycker att du ska bli doktor för sämre än de jag haft kan du aldrig bli”, men inte långt ifrån.

Än en gång har jag gett mig in i ett gebit där man bara behöver le, vara snäll, vänlig, lyhörd, hjälpsam, samt att man bör vara duktig på att leta rätt på korrekt material, så kan man kapa den humanitära stormaktens verksamhet, igen.

Konkurrensen är ju försvinnande liten eftersom det saknas genuin snällhet, lyhördhet samt hjälpsamhet inom den etablerade.

Men det betyder inte att det inte är helt sinnessjukt att man kan kapa den humanitära stormakens domäner, sno deras patienter, och ge dem asiatisk välfungerande vård.

De kommer till UMS som uppsvullna vrak, och efter några månader är de pigga som få.

Svensk sjukvård nu sämst i Europa :: Bakom kulisserna
Vi vet att pengarna går till läkemedelsbolagen och studerar man NKS – Nya Karros – byggnation blir man mörkrädd…

När det gäller skattebetalarnas utgift för mediciner blir man än mer mörkrädd därför att ett och samma piller i väst kan kosta hundra gånger mer än vad det gör i t.ex. Indien.

Det är fullt möjligt att se att skattekistorna plundras
På en vårdavdelning där det borde jobba tjugo arbetar två, ihjäl sig. Det finns inga resurser, och ju mer av den varan man ger sektorn desto mer rinner iväg dit pengarna inte ska.

När de  “psyksjuka” får verktyg att utreda sig själva – för det är det ändå ingen som gör –  får man i 10 fall av 10 fram varför de är sjuka, och det kan se ut så här:







Vad gör vi i skolan?
Vi slår ner inflammationer, svamp, bakterier samt virus brett. Skolmedicinen anser att inget biter på virus alls, och att blodet är sterilt – får stå för den.
En ny studie visar att mikrober i passiv och aktiv form kan finnas i mänskligt blod. Forskarnas fynd av bakterier i blodet går emot den allmänna uppfattningen inom läkevetenskapen att blod är sterilt.
Läs mer

Vi skickar biologiskt material till USA och Tyskland
Alla måste plugga symtomlistor, men det orkar man efter kurs 1+2, och letandet börjar först i kurs 3.

Jag gör som jag brukar; kapar ett gebit av den humanitära stormakten, utreder hela frågan, skriver om det och den första boken är nu ute.
Den innehåller metoderna för att slå ner hjärndimma så man kan tänka igen.

Som det ser ut lär det ju bli minst tio böcker

Nästa kommer att handla om de som är mögelsjuka; 1,7 miljoner svenskar…  som idag får antidepp och psykofarmaka eller bara sitter hemma och gråter utan.

En av mina bästa vänner valde alltid att gå till veterinären
I skolan har vi 2030 inskrivna som har valt att följa efter i mina fotspår. Jag blev själv botad i Asien, och jag hade parasiter och aluminiumförgiftning. I Sverige erbjöds jag insomningstabletter samt stavgång och läkarsamtal.

Än har ingen kunnat snacka omkull parasiter
Det går inte att söva dem heller, och stavgång leder till svår yrsel, i vart fall fick jag det, vilket är logiskt eftersom en aluminiumförgiftning ger en inflammerad hjärna.

Det är inte mitt bekymmer heller om folk säger:
– Vård? Jag har valt en databas, och en författare…  för jag är jättesjuk!

Den humanitära stormakten däremot borde vrida sig i skuldkänslor.


P4 Göteborg kan höra av sig till UMS

Vi har medlemmar som är villiga att tala ut i media. Jag själv är utomlands och inte speciellt tillgänglig men det finns livs levande människor som har varit igenom programmet, och som både kan och vill. Vi är nu 2025 inskrivna i skolan varför det fattas 198 000 ungefär som inte har hittat hit ännu. De har det så här:


“Återkommande värk i kroppen, hjärndimma som gör det svårt att fokusera och utmattning som leder till sängliggande i flera dagar.” Läs mer

Flera medlemmar har berättat att de sagt till sina läkare att i botten är det en inflammation i hjärnan, och starten är alltid en apart virusinfektion och/ eller förgiftningar, och deras läkare har googlat och sagt att de hittar ingenting.
– Nej, för de måste googla på engelska.

P4 Göteborg har fått ett pressmeddelande via TT
Det har 8-900 andra redaktioner också fått och jag antar att “alla” gör som läkarna? De googlar på svenska och hittar ingenting varför de tror att UMS är ute och cyklar då vi säger att vi har botat folk på löpande band under vårt första år.

Man vet t.ex att 95% av denna patientgrupp har mögel i systemet och vårt program slår ner mycket mögel. Man vet att det rör sig om inflammationer och vi slår ner dem brett.

Årets Runt, Hälsa och Hälsofrihet har publicerat, eller är på väg, men allmänna gammelmedia tiger som muren. Det kommer en dag då 200 000 människor kommer att vara upprörda över den saken för tillståndet är vedervärdigt.

Ingen av dem har beställt ett pressexemplar
Måste vi skriva en bok om den svenska pressen, och ge ut den på engelska, och när utländska medier ringer och frågar hur det kommer sig att Sverige tycks vara enda landet i världen, som kallar både det ena och det andra för “obotligt”, när folk har botats eller blivit mycket, mycket bättre utomlands och med utländska metoder, vad ska media svara då?

Varför meddelar man inte svårt sjuka att det finns ett handlingsprogram? Nu lär metoden ta sig fram ändå via bestsellerlistor, mun mot munmetoden, men att smälla i den här gruppen att de är helt obotliga är inte okej. En del av dem försöker ta livet av sig, vi vet inte hur många som har lyckats, när de får beskedet att de är på väg mot långvården för gott.