Var kommer stressen in? Varför tål vi inte den?

”Så plötsligt, över en dag, insjuknade jag i total utmattning. Jag mådde illa, kände ständigt yrsel och orkade knappast hålla mig upprätt. Jag hade jämt ett sus i huvudet och överkänslighet för alla ljud. Till exempel orkade jag inte med ljudet av vatten från kranen, tv, musik eller småprat. (—) Det kändes som om jag inte fick tillräckligt med syre när jag andades och pulsen blev mycket långsam. (—) Den minsta fysiska ansträngning gjorde att jag fick smärtor och det kändes som om jag skulle svimma av utmattning, det var en skrämmande känsla. Att laga min egen mat var närmast omöjligt. Jag blev totalt beroende av hjälp från min omgivning. Det kändes som om kroppen gick på högvarv hela tiden och var konstant i alarmberedskap.”  Källa

Varje sjuk har sin egen historia
Gemensamt för alla är; ”Det kändes som om kroppen gick på högvarv hela tiden och var konstant i alarmberedskap.” och gemensamt för många är; ”Så plötsligt, över en dag, insjuknade jag…”

 

En apart infektion eller tungmetallsförgiftningar anses dra igång sjukdomen och i mitt fall var det Leishmania, som man kan ha inne i kroppen i upp till tio år, innan de börjar krypa ut genom huden och man ser dem.

Jag kan skriva under på;  ”Så plötsligt, över en dag, insjuknade jag…”  och  ”Det kändes som om kroppen gick på högvarv hela tiden och var konstant i alarmberedskap.”

Det var väl precis det som hände också inne i kroppen
Konstigt? Nä. Bör bli totalt anfallslarm om man har den parasiten i sig, och den hittar inte vården. Inte innan parasiten börjar krypa ut.

15032099_10154283680062772_3609958437469621742_n

Går vi till en uranförgiftad torde det bli samma förlopp; ”Så plötsligt, över en dag, insjuknade jag…”  och  ”Det kändes som om kroppen gick på högvarv hela tiden och var konstant i alarmberedskap.” Uranförgiftningar hittas inte av vården eftersom man inte letar efter tungmetaller.

Men det finns väl ingen som tror på blodigt allvar att man kan uppträda normalt och vara som vanligt om man är proppad med leishmania eller uran?!? Det är mycket logiskt att vi känner oss samt uppför oss som superstressade, och vad är det? En känsla? Njä, det är hormonernas språk.

De produceras i en hjärna, som nu är upp och ner, av en parasit eller tungmetaller, eller en apart infektion som borrelia, att det är fara.

Hjärnan handlar helt rätt!
Larmar och larmar… och inte sällan larmar även levern, och vi går till doktorn som inte hittar nåt. De kan inte hitta förgiftningsroten eftersom de inte letar efter t.ex. leishmania, de prover som tas avseende borrelia visar sällan träff i Sverige, men väl i Tyskland, och kopparurantennförgiftningar hittar man inte alls eftersom man inte letar efter dem.

Om du spelar filmen nedan förstår ”vem som helst” att när du är så proppad med just den parasiten, som äter på dina organ och som bajsar inne i dig efter ”maten”, klarar du inte mer ”stress”. Jag hade dessutom mycket aluminium i mig. Levern klarar inte mer, och många i skolan har sagt att de tål överhuvudtaget inte alkohol.

Nej, det tror jag det. Levern skriker!
– Inte mer nu! Inte ännu mer gift nu!

ss

Det läskiga är att vi själva inte förstår att vi inte tål mer stress.

Vi luras konstant av våra egna hormoner som skickar ut fel budskap vilket gör det hela till en helvetessjukdom.

Sunt förnuft behövs i stora mått om man ska klara sig.

Jag får ofta frågan om man har några sviter efteråt, och det har man
Dels minns man inte sjukdomsåren därför att hippocampus, som sköter bryggan över till hjärnans minnesdelar, är inflammerad, och vi saknar närminne samt att förmågan att skapa nya minnen är utslagen. Det är också min bestämda uppfattning att vi är på livstid stresskänsliga efteråt men för övrigt är jag återställd.

Utan omsvep kan jag säga att jag hade blivit vansinnig, plus förmodligen dött, om jag inte sökt mig till Asien utan tvingats gå i terapier, tala med psykologer, äta antidepp och trava till psyket där man vill veta vad det är för ”fel” i min barndom som gör så att jag nu är så ”stressad”.

När vi har samlat på oss lite mer kollektiva erfarenheter i skolan är det dags att skriva till Socialstyrelsens styrelse, och fråga dem varför man inte använder den internationella  förklaringsmodellen känd sen 60-talet och erkänd av WHO.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.