I skolan snackar vi aldrig piller, därför att jag inte är läkare, utan jag brukar hänvisa frågor om just dem till andra som kan. Men jag noterar att medlemmarna i skolan blir väldigt glada då det hoppar upp en professor som säger att mediciner gör mer skada än nytta.

Jag jobbade på Långbro mentalsjukhus då de kom, och jag har alltså sett psykotiska människor före och efter, och för dem var medicinerna en enorm lindring.

Jag mötte samma reaktioner då, som jag kan göra nu dagligen i skolan då medlemmar jublar för att de har blivit av med hjärndimman. Patienterna var glada,  i inledningen på det vita pillrets resa genom Sverige, och det var  välkommet, och just psykoserna slapp sina demoner som jagade dem.

Kris inom psykiatrin
Stora patientgrupper kunde rätt snabbt skrivas ut, och psykiatrin stod inför en kris för man hade inga patienter. Då löste man det genom att gå ut på gatan, och hämta in alkoholister och narkomaner, och talar man med erfarna AA-medlemmar anser de att “psykiatrin förlängde mitt lidande med minst tio år”.

Jag är inte helt främmande för tanken att den uppfattningen kan ha spridit sig vitt och brett i den gruppen så de håller sig undan psykiatrin. Står den då inför ännu en kris och saknar patienter? Det undrar jag som såg hur det var sist.
– Har man gett sig ut på gatan, nu igen, för att söka skramla ihop en ny målgrupp?

Nåt hände; jag också ser dagligen
Jag kan inte påstå att jag har haft nån som helst kontakt med psykatrin under 80-2010-talet. Jag har det nu därför att medlemmar ibland skriver om sina diagnoser de fått, och vilka mediciner de står på.

För mig blir det alltså väldigt konstigt att man ger unga människor, till och med barn, psykofarmaka som inte ens kan räknas till gruppen psykiskt sjuka.

Man tycks ha hittat på nya diagnoser, som “utmattningssyndrom” t.ex, och så skottar man in dem under psykatrins tak och ger dem psykofarmaka.

Det är som om vi hade börjat dela ut nozinan och haldol till parkarbetarna på sjukhusområdet eller besökare som kom.

Det hade blivit ramaskri, kan jag försäkra!
Psykofarmaka ger man till svåra psykoser och de med schizofreni men idag verkar man strössla ut psykmediciner, och då förstår jag att det sitter en professor hos Malou som talar ut.

Många medlemmar säger då de kommer till skolan att de har “ångest”, och det är leverns språk. Det ansåg man redan då jag var ung, och man anser det i Indien. Det är levern som talar om att nåt är generalknas och det vettiga då är att reda ut varför.

Jag brukar ge rådet att äta cashewnötter, och de som gjort det i skolan uppger att det har hjälpt dem stort samman med gurkmeja, som också ger den effekten att levern slutar skrika.

Persbrandt kan bli industins hetaste nyttiga idiot
Persbrandt har talat ut om att han är “bi-polär”, och har fått en enorm hjälp av mediciner, och jag antar att det är lithium han får.

Jag har lyssnat på en intervju om saken, och han låter ungefär som de gamla psykoserna som plötsligt kunde fungera. Glad!

Men när jag gör en facereading på Persbrandt, och jag har kollat minst tjugo närbilder, ser jag att han är full av tungmetaller, och det ser alla medlemmar i skolan också som gjort kurs 3, avsnitt 1 där vi lär oss facereading.

Klicka upp bilden på skådespelaren, så att den blir stor, och notera de djupa streck han har  i t.ex. pannan. Han har också de två typiska hacken mellan ögonen.

När jag ser det förstår jag att han behöver lithium för han har inget själv
Vi har många i skolan som saknar lithium, och inte minst bland de uranförgiftade.

Persbrandt har ofta talat ut om sitt missbruk, som därmed är allmänt känt, och de drar ofta på sig manganförgiftningar och ett symtom är bland annat aggressivitet, förvirring, och sakna lithium  samman med förgiftning skapar ett beteende som om man var “tokig”.

Jag uppmanar medlemmar, som har den bristen, att äta lithiumrik mat, och för min del får de även tugga det i pillerform ett tag, men det får inte stanna där. Man måste hitta förgiftningsroten, och avgifta själva tungmetallen.

Prognosen för Mikael Persbrandt?
Vi leker med tanken att Persbrandt nöjer sig med att enbart äta piller, så kommer de att undanröja symtomet ett tag på att nåt är kardinalfel, och han kommer dels behöva äta det livet ut samt att han blir aldrig av med tungmetallen, som är grundproblemet, och han har goda chanser att sluta som grönsak på långvården för själva förgiftningen försvinner inte utan en avgiftning och leder lätt till totalförlamning längre fram. Den ligger och pyr men han märker inte av den för han har klappat ner ett symtom.

Hans sambo, Sanna Lundell, var snabbt ute och gjorde nån TV-serie om bland annat lyckan att man nu hittat att det var “psykiskt” så båda kan nog påräkna livstidsförsörjning om det behövs ifrån läkemedelsbolagen.

Men tungmetaller är inte “psykiskt”
Det saknas tungmetallskliniker, helt sonika, och i dagsläget hamnar många som borde dit inom psykiatrin, och det förklarar också varför en professor, flera läkare, vill dra i bromsen, och att de varnar för psykmedicinerna som man gödslar över befolkningen idag.

Det skrivs tydligen ut en miljon dygnsdoser lyckopiller i Sverige, och när jag hör det tar jag mig för pannan, därför att jag ser en mentalvårdsavdelning framför mig med 60 patienter, som inte sällan kom in med polis, och av dessa 60 var det kanske hälften som verkligen behövde psykofarmakan. Inom hela befolkningen var det möjligen en halv procent – om ens det! – som var “tokiga”  – inte halva landets befolkning

Den patientgruppen, svåra psykoser, tex. lär behöva medicinerna än i denna dag, antar jag. De som är tenn-uran-arsenik-mangan-kopparförgiftade etc behöver avgiftas, inte tugga piller.

Grundproblemet är att hjälpindustrin har fel fokus sen 70-talet
Det spelar ingen roll om man talar med socionomer, läkare, sjuksköterskor eller kriminalvårdare för trenden är likadan över hela fältet att själva industrin skapar nya marknader för den vill inte bli arbetslös.

Två socionomer som jag talat rätt mycket med, som slutade, sa mig att det är så tydligt att allt som kan få klienter att klara sig själva motarbetas. Ingen tillåts bli frisk, alla ska vara kvar i systemet, och vill de inte det kan man alltid tvinga dem. Läkare som emigrerat säger precis samma sak; handlar inte om att göra folk friska utan att behålla dem.