Jag är äldre än medlemmen till höger så jag vill dubblera antalet månader för att bli av med hjärndimman och återfå närminnet avseende mig själv.
Vi kan nog konstatera att det är individuellt, och hur noga man är med att följa skolans anvisningar.
När det är gjort är ett symtom borta, det värsta av dem alla, och därefter måste roten fram;
– Varför blev jag sjuk?
Kunna tänka, och sova som folk, är en förutsättning för nästa avsnitt; leta, leta, leta orsaken och när den är hittad ska den väck för annars är man snart sjuk, igen. I Kurs 3-8 letar vi, metodiskt.
När man piggnar på sig vill man göra “allt” därför att man har varit fångad i sin egen sjukdom, och många i åratal, men det är viktigt att inte sluta där utan verkligen gräva fram orsaken.
– Varförblev min hippocampus inflammerad?
Det första hjärnan kräver, förutom syre och näring, är sömn, och den kommer vi tillrätta med i kurs 2.
Vad behöver den mer?
Givetvis att vi får bort inflammationen.
När det sker piggnar man på sig rätt bra, och det är logiskt att man vill rensa upp för när vi är ursjuka, yra i huvudet, skräckslagna inför vad som händer är det ingen som klarar av att skura golv.
Men den kräver också mental träning, och när man själv anser att ens hjärna är återställd kan man beställa en språkkurs i spanska, portugisiska eller nåt språk man länge har varit sugen på att lära sig. Det finns gratis online.
Kursen ska bestå av ljud, men också text, och du kan köra den en kvart om dagen och kolla om du minns.
Gör du det är närminnet åter, och en av de tio delarna i vår sjukdom är fixad! Eftersom du tidigare inte har kunnat språket är det här det säkraste sättet att ta reda på om du verkligen är återställd och om Hippocampus numera fungerar dvs. du har ett närminne igen.
Det går inte att lura sig själv, eller inbilla sig, om man testar detta sätt att ta reda på verkligheten. Testar man med saker man kunde innan man blev sjuk kan det vara ens minne som alltid har fungerat som ger sig tillkänna. För att lära in ett nytt språk krävs närminne.
Det räcker med ett par lektioner – du behöver inte lära dig ett helt nytt språk om du inte vill – så ser du det. Men det bör påpekas att när vi piggnar på oss behöver hjärnan stimulans för den har på ett sätt levt i ett slags dvala. Förmodligen lika skräckslagen den.
Egentligen skiljer inte skolans syn sig ifrån vårdens mer än att skolan för in den internationellt vedertagna förklaringen att en infektion startar förloppet, kanske för 5-20 år sedan, och att det i botten finns en inflammation i hjärnan och att en utlösande orsak är miljögifter.
Det finns svenska läkare som är medvetna om det men ett bekymmer vi har är att sjukdomen inte ingår i läkarutbildningen.
Skolan har fokus på förgiftningar, och flera medlemmar har också hittat förgiftningar av koppar, uran, kvicksilver, mangan, osv. Det betyder inte att skolan fnyser åt stress, eller hur folks levnadsvillkor ser ut, speciellt inte som människor stressas enormt av att bli kortsjukskrivna eller utförsäkrade. Men det är klokt att ha fokus på förgiftningarna eftersom alla andra sysslar med övrigt.
Vårdens syn:
Kognitiva symtom
Minnesstörningar
Svåra koncentrationsproblem
Oförmåga att tänka klart
Låg stresstolerans
Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
”Tunnelseende”
Somatiska symtom
Trötthet /utmattning
Sömnsvårigheter
Ökad infektionskänslighet
Ökad smärtkänslighet
Muskelproblem
Mag-tarm problem
Psyke
Känslolabilitet
Nedstämndhet
Källa
Skolan instämmer men pekar således även på miljögifter samt inflammation i Hippocampus.
En av de saker som händer, på ett par veckor, är att medlemmarna blir av med 80% av alla tungmetaller de har i blodet.
Dels använder vi enkla knep men mycket handlar om medvetenhet.
När den ena kompisen efter den andra kommer med sina utredningar, och man har funnit koppar-, uran-, kvicksilver– och manganförgiftningar, är det ofrånkomligt att “alla” börjar spåra gifter i sina liv.
Skolans “skolgård”, en grupp på Facebook, borgar för att medlemmarna själva bollar mot varandra – vilket i sammanhanget är nödvändigt eftersom vi lever i en kultur där alla problem alltid anses vara “sociala” eller “psykiska”.
Det finns också internationellt vedertagna symtomlistor på hur man “blir” av olika slags förgiftningar, och samtliga i skolan som har hunnit gräva upp sina förgiftningsrötter har “känt igen sig”.
Vi har en medlem som är uppväxt bland konstnärsmaterial, och de är en välkänd källa, som ett exempel.
I botten på sjukdomen ligger alltid en förgiftning, med åtföljande inflammation i hjärnan, och om inte har man inte våra symtom.
Får man inte bort gifterna hemma på sikt lär man heller aldrig bli frisk utan återfaller, och det i kombination med den stress som är idag är det givet att kroppen slutligen ger upp.
Kroppen har meddelat ofta i åratal att nåt är galet
Ovan har vi en medlem som nu börjar tänka i korrekta banor, och som kan “se” att vid en krasch byggde man om och hon var omgiven av spånskivor, och tidigare i livet hade reaktionerna varit starka på formaldehyd. Berättelsen är så tydlig att man nästan säkert kan säga att hon har hittat sin stora förgiftningsrot. Hennes man har gått partnerkursen och i den uppmanas de att hjälpa till och leta, leta, leta i den sjukes livshistoria då en partner ofta är väl informerad om den.
De som har inflammationen SKA låta så här efter ett tag. Man SKA “svara” på UMS-metoden – det är ett tvärsäkert tecken på att Hippocampus, som sköter närminnet, är inflammerad och nu på väg att bli bättre.
Sen en dag SKA man komma ihåg precis som vanligt utom sina sjukdomsår för de är suddiga eftersom inga nya minnen lagrats = ungefär som en stupfull minns illa dagen efter.
Baksidestexten till boken, “Äntligen fri från utmattning!” och med fri rätt att sprida texten:
Klicka för högupplöst, privat, friköpt
Ann-Charlotte Carlsson:
Ann-Charlotte som sjuk
-Jag har fått tre utmattningsdiagnoser 2001, 2002 och 2010 men blev sjuk långt innan dess. Jag har alltså varit sjuk i drygt 20 år och har fortsatt vara sjuk trots att jag har gått kurs i stresshantering och därefter regelbundet gör övningar. Jag har ätit SSRI, tre gånger, fått kognitiv beteendeterapi två gånger, och ätit de bästa kosttillskott och naturmedel som rekommenderas vid utmattning, och ändå blev jag aldrig frisk, trots att jag var en duktig patient.
I många år kunde jag inte läsa och förstå skönlitteratur. Numera läser jag vetenskapliga och medicinska artiklar på engelska och förstår mycket. Jag är på väg att bli frisk, helt och hållet tack vare att Lena Holfve startade Utmattningsskolan.se.
Boken handlar om UMS-medlemmar, som berättar med egna ord hur de blev friska, bland flera andra också Petrea K Marklund, som numera föreläser om UMS-metoden.
Lena Holfve debuterade på Rabén&Sjögrens Bokförlag år 1984 med succéboken “Älska lagom”, men slutade som yrkesförfattare 1992-93, och skapade därefter flera stora tjänster på Internet. Från 2016 har IT-kunnandet slagits samman med bakgrunden som författare, och Internetkurserna i www.utmattningsskolan.se har omvandlats också till böcker; Utmattad, Sömnlös, Parasitfri och Mögelförgiftad.
Ur nya boken, “Äntligen fri från utmattning!” och med fri rätt att sprida texten:
Klicka, högupplöst, privat foto, friköpt
Jag frågade Sofia Stark samma sak
“Det går jättebra. Jag minns inte sjukdomsåren riktigt men var helt sjukskriven hela 2013.
Nu jobbar jag heltid, och har en skapande hobbyverksamhet, gör saker i ull och gör ljus. Jag sköter om 20 får och 17 lamm, en bordercollie och två katter samt två döttrar, egen villa och särbo. Tycker livet fungerar nu. Fast visst har jag fortfarande ont i huvudet, sämre minne och måste sova middag ibland. Jag skulle kunna lägga till att jag mår bättre om jag sköter mig kostmässigt; bra mat och inte dricker alkohol.”
Sofias rot var fluorid och radon i vattnet. Det är rätt många nu som är igenom UMS-programmet, och de är helt friska, och Sofia var den som först meddelade resultat i november år 2016. Jag startade UMS i slutet av juli det året: Sofia först ut som frisk.
I bilden ser i vart fall jag att hon var så förgiftad som nån ens kan bli; inga pupiller, knappt ögonbottnar.
I kurs 3 sänder vi biologiskt material till labb i USA.
Föreläsare samt pressansvarig:
Läraren Petrea K Marklund;
E-post: petrea@utmattningssskolan.se
Telefon: 070-301 36 41
Petrea K Marklund Petrea arbetade som bildlärare på högstadiet när hon blev sjuk 2001. Hon var sjuk i 17 år.
Petrea började i utmattningsskolan.se i augusti 2016, då heltidssjukskriven, och helt utdömd av vården samt riskerade att bli långvårdspatient. Idag helt frisk sedan januari 2019.
Ur nya boken, “Äntligen fri från utmattning!” och med fri rätt att sprida texten:
Sjuk i 17 år, nu föreläsare av Petrea K Marklund
Mögeltoxin tränger ut
Det var 2001 som jag först ”gick in väggen” rejält. Jag kraschade totalt, hela min tillvaro drogs ihop till ett mörker. Jag hade absolut ingen anledning att tro något annat än att det var stress och enbart psykiskt.
Det var “självklart” att det var arbetet, hemmet, livsförhållandena, som faktiskt var katastrofala vid den här tiden. Jag lovar, det var inte svårt att tro att min sjukdom berodde enbart på stress.
Jag har aldrig under de femton åren som sjuk mått bättre än vad någon gör två veckor efter en kraftig influensa. Men när man mår så pass bra så anses man ju nästan som frisk, man ska tillbaka i arbete till en del i alla fall. Det var jag en period mitt i de här sjukdomsåren. Jag kämpade med lönebidrag och återkommande sjukskrivningar. Jag rasade ihop totalt ett antal gånger per år.
Men enligt läkarna ansågs jag vara så frisk som jag någonsin skulle kunna bli. Sedan började det långsamt bli värre igen, trots att jag då hade vänt mitt liv så mycket till det bättre, suveränt stressfritt arbete som jag stormtrivdes med, förstående chef som justerade arbetsuppgifterna så fort jag blev sämre, bra kollegor, fantastiska vänner, bra relationer överlag, tryggt hemförhållande med stabil, bra partner och trygg i mig själv. Trots alla redskap jag fått genom åren i hur man ska hantera stress så blev jag bara sämre och sämre.
Jag har haft väldigt dåligt minne under de här femton åren, emellanåt har jag totalt glömt saker som jag gjort. Mina barn och vänner brukar ibland tala om saker där jag inte har en aning om vad de pratar om. Det finns luckor från mina sjukdomsår som är helt svarta.
Min kod till betalkortet bara försvann ur min hjärna en dag, en kod som jag hade haft utan problem i många år och jag var tvungen att beställa ett nytt kort. En gång strax innan min stora krasch 2001 kom jag i en korsning här i närheten där jag bor och hade absolut ingen aning vart jag var på väg. Jag visste inte om det var morgon eller kväll, om jag var på väg till jobbet, affären eller dagmamman. Jag var tvungen att titta efter i baksätet om jag hade något barn med mig.
Alla rutiner som man vanligtvis gör automatiskt, som att borsta tänderna eller krydda maten var borta. Jag hade ett sömn-/vilobehov på minst 16 timmar dygn för att fungera någorlunda, dvs. kunna göra något litet överhuvudtaget. Men jag sov aldrig en hel natt, vaknade många gånger och saknade helt djupsömn. Dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag, konstant ångest, panikångest. Jag var fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen. Någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp.
Gjorde jag något för mycket, det vill säga något som egentligen är normalt att klara av, så fick jag speedade stresspåslag där jag inte kunde sova alls på natten efteråt. Jag hade en mage som stod och skrek i fyra hörn. Huvudvärk, ögonmigrän, ljud och ljuskänslig…
Jag var som i ett fängelse i min egen kropp och jag fantiserade om ett trollspö som kunde befria mig från alla plågor, men det verkade vara omöjligt. Jag nämnde influensa innan, blanda sedan in baksmälla, en rejäl en, som om du supit i en vecka, fast du inte har druckit alls, och sedan några portioner senildemens så har du konceptet. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.
När jag ”firade” fjorton år som sjuk började jag för första gången under alla dessa år tvivla på att jag någonsin skulle bli frisk igen. Jag blev utredd av företagshälsovården våren 2016.
Beskedet blev att läkaren inte hade sett någon med min sjukdomsbild eller sjukdomshistoria någonsin bli frisk. Jag fick diagnosen utmattningsdepression, för annars trodde läkaren inte att jag skulle få sjukpenning, vilket ansågs vara livsavgörande att jag fick. Fast jag hade alla kriterier för ME/CFS, det som tidigare lite missvisande kallades kroniskt trötthetssyndrom.
Jag hade även grav PTSD, men jag bedömdes vara för sjuk för att klara av behandling för den med psykodynamisk psykoterapi. Läkaren ville sjukpensionera mig helt. Min arbetsförmåga bedömdes till att kunna bli som max 25 % för att jag tjatade att jag ville tillbaka i jobb. Men läkaren varnade mig och sa rakt ut att jag skulle bli helt sängliggande som en grönsak på långvården om jag fortsatte att kämpa.
Sommaren 2016 fann jag Utmattningsskolan.se via en grupp på Facebook. Jag gick med och provade skolan på webben, trots att det mesta jag trodde och visste om utmattningssyndrom ställdes på huvudet. I början kändes mycket konstigt och annorlunda i tänket, men det var ingenting som var dyrt inte heller någonting som var farligt. Jag hade ju inget som helst att förlora. Mina framtidsutsikter var, som sagt, inte så lovande.
Vanliga vården hade ju inte heller någon som helst hjälp att ge.
I Utmattningsskolan sägs det att utmattningssyndrom beror på inflammation i hjärnan, och det kunde ju lugnt stämma med mitt mående, min hjärna kändes som att den var kokt i ständig feber. Efter två veckor märkte jag första effekten av råden i skolan. Men det tog femton veckor innan min hjärna var tillbaka någorlunda. Då kunde jag tänka, men jag var fortfarande fruktansvärt trött.
Jag hade ställt in mig på att det skulle ta tid, att det inte var någon quick fix. Hade jag nu varit sjuk i femton år så kunde jag lugnt ge det två, tre år för att se om jag eventuellt kunde bli att må bättre.
När hjärndimman var borta och jag kunde tänka igen var det dags att leta grundorsaker med skolans hjälp och klura ut varför och hur just jag blivit sjuk.
Det tog ganska precis två och ett halvt år för mig i Utmattningsskolan innan jag kunde räkna mig som helt frisk. I januari 2019 kunde jag helt säga upp samarbetet med Försäkringskassan. Nu är jag tillbaka på heltidssysselsättning. Läkaren som dömde ut mig, tittar på mig som att jag är ett vandrande underverk. Men är det någon som lyssnar på oss?
Vissa saker som jag har provat förut har jag hittat igen i Utmattningsskolan. Men tidigare har det varit som att rycka hit och dit i lösa trådar lite hur som helst och utan sammanhang. Det är först genom utmattningsskolan som jag har hittat något som haft en helhet och en röd tråd att följa och som har fungerat över tid.
Från en del får jag höra när jag berättar vad jag gjort för att bli bättre ”Klart att det fungerar om du tror på det.” Jo, placeboeffekten, tankens kraft är inte att förakta, det kan läka mycket. Positivt tänkande är viktigt, utan det hade jag nog inte överlevt eller orkat leta lösningar. Men att enbart tänka hjälper inte. Och jag har verkligen trott på ALL behandling genom de här femton åren, från SSRI till terapi, till vitaminer, till meditation och positivt tänkande. Så om SSRI och terapi hade hjälpt mig i min sjukdom, så hade jag varit frisk för länge sedan.
Jag har genom åren gått i terapi, ätit antidepressiva läkemedel, stresshanterat, haft kognitiv beteendeterapi, andats, slappnat av, bearbetat, byggt självkänsla och självförtroende. Förändrat och vänt runt hela mitt liv, i och för sig till det bättre. Faktiskt till att bli riktigt bra.
Jag ändrade även kosten, såg till att äta bra. Jag trappade själv ut SSRI och åt i stället B-vitaminer som fungerade bättre. Läste om Candida, allt stämde, slutade med socker och snabba kolhydrater. Blev bättre av det, ett tag. Allting var så, jag blev bättre ett tag för att sedan rasa ihop igen.
En av mina sjukdomsorsaker var en fläck på väggen hemma, den var helt torr, det luktade inget, en gammal åtgärdad vattenläcka från taket, ingen fara alls typ. Sedan jag flyttat in i huset hade jag långsamt, långsamt blivit sämre igen i mitt utmattningssyndrom, ökad trötthet, huvudvärk, kronisk snuva, ofta ögonmigrän. Jag tänkte inte på mögel.
När vi öppnade väggen så var det alldeles svart bakom, svartmögel. Sedan sanerade vi, tog bort allt skadat material och behandlade med mögeldödande medel.
Jag fann via analys även tungmetaller uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Man säger att man inte vet hur det påverkar människor eller vilken dos som är skadlig.
Det upptäcktes också att jag hade grov näringsbrist, en mage som inte tog upp näring som den skulle, trots bra mat.
Den svenska sjukvården verkar inte ha tillräcklig mögelerfarenhet. Till exempel när jag berättade för min läkare på vårdcentralen att jag trodde det var mögel som var orsaken att jag rasade och blev sjukare igen, så sa läkaren ”Visst, mögel kan påverka.” och i nästa andetag frågar läkaren mig ”Har du haft en traumatisk barndom?” I Sverige är det så inpräntat, inbankat och ”bestämt” att de här symtomen enbart är psykiska, så man ser inget annat. Inte ens när det borde vara uppenbart.
När jag även berättade om min kroniska snuva och slemmet i halsen borde väl en läkare förstå? Jag vet att det finns de läkare som kan det här. Men jag fick recept på Bricanyl inhalator och kortison. Och så skulle jag ha samtal med en kurator. För min kroniska snuva!?
Jag har inte haft en enda tillbakagång i mitt mående sedan jag startade i utmattningsskolan och knappt några sjukdagar alls sedan jag kunde förklaras som frisk i januari 2019.
Det trots att det varit hårda strider under min tillfrisknanderesa, med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, som kunde ha krossat vem som helst. Tack och lov hade jag en chef som slogs med näbbar och klor för min skull. Samt en läkare som gjorde samma sak tills den förmodligen blev nypt i örat av Försäkringskassan och troligen var tvungen att försöka hantera situationen utan att riskera att bli av med sin läkarlegitimation.
Som tur var blev jag tack vare UMS friskare och friskare under den här perioden och kunde steg för steg gå tillbaka i arbete. Vad som skulle ha hänt med mej i det här läget om jag inte haft utmattningsskolan törs jag inte tänka på. Men det var ändå tufft och väldigt forcerat.
De riskerade att spoliera hela min behandling som jag dessutom bekostat helt själv. Men det här är en historia som jag kommer att berätta mer om en annan gång.
Min mage fungerar numera liksom min hjärna, min sömn och återhämtning, och jag har läkt och fått mer och mer energi under åren sedan 2019. Nuförtiden, säger min kropp att jag kan röra på mig. Ut och gå komma i gång. När jag var sjuk var det katastrof de gånger jag försökte, det resulterade i yrsel, att jag ramlade och föll handlöst med skrubbsår och brutna revben som resultat.
Jag var trettiosex när jag brakade in i väggen och innan dess var jag sedan tonåren trött, rasade ihop med jämna mellanrum och orkade ingenting. Mina kompisar klagade på mig när jag var i tjugoårsåldern “Du är alltid trött!”
Jag fann via analysen vi gör i kurs 3 även skyhöga halter av uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten, och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Man säger ofta att man inte vet hur det påverkar människor eller vilken dos som är skadlig.
Uran är det som jag misstänker som är min ursprungliga sjukdomsorsak. Uppväxt som jag är i en bergsby med höga halter av uran i dricksvattnet. Och sedan bosatt i många år i Sundbyberg, där de var tvungna att flytta ett bryggeri på grund av de höga uranhalterna i vattnet. Men befolkningen kan dricka det? Och senare tillbaka till gruvbygden igen…
Mögel kom in som sjukdomsförvärrare för mig först cirka tio år senare.
Så, så här bra som jag mår nu har jag inte mått under hela mitt vuxna liv.
Jag har så mycket att ta igen att ibland tar jag i lite mycket, tur att återhämtningen numera fungerar. Jag har inte längre en antydan till “utbrändhetmåendet” och jag kan varva ned och sova gott om natten även när jag varit i gång mycket.
De psykiska symptomen såsom ångest, panikångest och även min PTSD har försvunnit. Det utan någon som helst terapi under de här åren som jag följt UMS.
Jag tänker numera grundorsak, inte enbart symtom och hur jag kan åtgärda problemet, som när jag börjar få ont över bröstet, tänker jag först ångest, stress och jobbet. Sedan funderar jag på kaliumbrist, eftersom jag haft det förut. Så använder jag lite kaliumsalt i maten eller äter lite tillskott.
Och smärtan över bröstet försvinner oavsett om det stressiga förändrats eller inte. En smärta jag tidigare haft i över femton år och trott varit psykiskt. Men där är det viktigt att man vet att man har brist, eftersom för högt kalium ger liknande symtom och både för högt och för lågt kalium är farligt för hälsan. Det gäller det mesta av våra mineraler, det är viktigt med balans. Väldigt viktigt även att kolla av lilla hjärtat och inte som jag och vården tillsammans avfärda symtomen som psykiskt under alla år.
Det första som säger ifrån om jag inte sköter mig är min mage, och jag lyssnar numera på den och vet vad jag ska göra för att rätta till. Är det en förkylning eller magsjuka som lurar, så går jag in i utmattningsskolan och läser på, och kurerna som finns där fungerar.
Huset är fixat vad det gäller mögel, jag mår bra i det. Jag har en väninna som hälsade på som är mögelskadad och hon kände sig betydligt bättre i vårt hus än hemma hos sig, så det verkar att ha fungerat.
Jag har blivit frisk från en sjukdom som inte finns med metoder som absolut inte kan fungera. De enda inom vården som brytt sig om mina resultat och velat veta vad jag har gjort är experterna som utredde och dömde ut mig, de som såg på nära håll vad som hände. De såg hur fruktansvärt sjuk jag var och hur mirakulöst frisk jag faktiskt har blivit.
Det var Martinas önskan om att jag skulle dela hennes historia som ledde till att boken skapades:
Sverige är kanske världens mest kollektiva land och det drabbar de “utmattade” svårt därför att det är en väldig skillnad bara utifrån vad man är förgiftad av.
Vi har medlemmar som hittat uran–koppar–kvicksilver-aresenikförgiftningar. De lär inte bli friska innan gifterna är ute, och i botten på vår sjukdom ligger förgiftning och inflammation i hjärnan. Det spelar ingen roll hur mycket man än skäller ut dem.
En grupp har, vad man kan se ytligt, som huvudproblem att de har en inflammation i Hippocampus, och de blir snabbt, syn- och hörbart bättre av skolans metoder.
De kan ha känt sig som fulla eller drogade i åratal, och trots att jag är författare i botten är det svårt att beskriva tillståndet men man kan få panik för mindre.
Det är en helvetessjukdom på många sätt och den som vill pröva tillståndet kan just dricka sprit, kanske 8-10 cl starksprit varannan timme, så man är mer än lätt salongsberusad jämt. Kan inte räkna, tänka, fattar inte, kan inte lyssna, kommer inte ihåg…
Vi har hört talas om en läkare som har inflammationen klar för sig, för hans kollega forskar på det här, och för övrigt är historierna snarlika och begripliga.
Ett symtom, på grund av rubbningar av PH-värdet, är att vi flåsar och det tolkas som dålig kondis och omgivningen drar då slutsatsen att vi behöver motion. Men många av oss blir så yra av rörelser att rummet snurrar därför att Hippocampus är inflammerad.
När den inflammationen börjar ge med sig frisknar folk till Det går ganska fort att få tillbaka huvudet då inflammationen har börjat lägga sig.
Men har man en förgiftning i botten måste giftet ut för annars är man snart där igen. Skolan använder sig av asiatiska och amerikanska metoder, och uteslutande naturliga.
Eftersom vi verkar ha flippat i detta vårt huvud tolkar omgivningen det som att det är ett psykiskt problem i botten men samtalsterapier lär aldrig bita på uranförgiftning.
Man kan säga att omgivningen tolkar oss “helt rätt” – då vi är akut sjuka – men ändå fel.
Flåsandet beror inte på usel kondis, och oförmågan att tänka, upplevelsen av superstress, beror inte på nåt psykiskt utan på förgiftningar.
Vi kan dra på oss en jättemage, den får omgivningen att ibland tro att vi väntar barn, och den får folk att tala om bantning, kost, motion – också begripligt. Men det är kroppens sätt att skydda sig mot gifter; den väver in dem i fettceller, och spottar iväg mycket till just buken.
Jag frågade hur man särskiljer ”stressade” ifrån förgiftade människor, och fick svar av en vårdlärare: – Det gör de inte. Inom sjukvården talar man inte om
förgiftningar, om de inte är alldeles uppenbara eller
självförvållade. Vi har ju Livsmedelsverket och Socialstyrelsens riktlinjer.
Så länge som man inte letar efter, och får bukt med den förgiftning som alltid ligger i botten och inflammationen kommer vi att ha 40 000 sjuka, som bara blir sjukare, och som inte lär bli friska med mindre än att man lämnar det kollektiva tänkandet; de ska ut och gå, de behöver motion som de har dragit på sig kilon och som de flåsar!
Man måste ner på individplanet, och spåra just den individens förgiftning, och man måste angripa inflammationen.
Rent historiskt är det begripligt Vi kommer ifrån en “tyst” kultur så långt att man teg alltid förr om det var nåt. Läkare meddelade inte ens patienter som var döende, och inte heller deras anhöriga. Allt skulle man tiga ihjäl. In absurdum.
Det blev som ett slags förnekarnas kultur, och som en backlash på det befinner vi oss nu i en pratande kultur; allt ska debatteras, allt ska man prata om, och vi har utbildat enorma mängder KBT-terapeuter. Samtidigt uppstod “sociologin” med start på 60-talet, och allt är numera “socialt”.
Skolan har i skrivandets stund 1100 medlemmar på “Skolgården”, och 5-600 inne i själva skolan, och de som har som enda “fel” att de är förgiftade, och som hittar sin förgiftning, och de som är inflammerade lär bli hjälpta och resultaten syns rätt snabbt; ett par veckor.
Man vet idag att 80% av de amerikanska kvinnorna är kopparförgiftade (spiralerna) – och det är väl inte helt otroligt att många i skolan kommer att hitta kopparförgiftningar också – och symtomen på en kopparförgiftning skiljer sig från en som är kvicksilverförgiftad, som ett exempel.
Man kommer, med andra ord, aldrig att kunna bota denna grupp “kollektivt” utan de måste delas upp i undergrupper utifrån vilken förgiftning de har.
Den svenska kulturen i sig är ett stort problem för de utmattade Jag befinner mig på norra Cypern, ett par veckor till, och det är soprent på reklam.
Man ser sällan reklam i tidningar, inga reklamlappar i portarna – brevlådor saknas – och inga reklampelare på stán.
Ett gigantiskt stort skäl är att media bevakar nyheter– allt “nytt” – så om du bygger en aquapark kommer de att stå i kö för att få berätta för sina läsare att du har byggt den, och hur den fungerar, så det behövs ingen reklam.
Alla vet att det har kommit en ny aquapark, eller en ny fabrik, eller att nån har uppfunnit nåt. Vår media är mer “Knarknytt med väder”, och bankrånare, och aparta människor följs upp, och vi informeras om vem som tagit och hur mycket kokain. Allmänheten vet mer om Svartenbrandt än om de svenskar som format världen.
– Det går inte, det har vi aldrig gjort förut
Det stöter på patrull i Sverige att dela rena kunskapsartiklar ut till grupper, och medlemmar i skolan har stängts av om de nämner skolan. Det anses förmodligen att man gör reklam för sin egen verksamhet, och då spelar de ingen roll om man hittat en lösning på ett stort problem – det ska motarbetas.
Här på Cypern hade en grupp, som sysslar med örtmedicin jublat högt, kastat sig över mig, velat intervjua mig, hur tänker jag? Vad vill jag med skolan? Hur kom den till? Det hade inte tagit en timme ens innan den samlade pressen stod utanför dörren för de är hungriga här efter nyheter som gagnar medborgarna. Jag blir alltså lite ställd då jag uteslöts ifrån en grupp för att jag hade delat en artikel.
Dr Enby är ett bra exempel på hur den svenska kulturen “slår”, och för oss blir det ett problem därför att lösningarna finns utomlands, och motståndet mot nåt nytt är grundmurat, och har varit sen minst 1600-talet då man brände “häxor” på bål.
Jag räknar med att det kommer ta många, många år innan man lämnar nuvarande metoder att behandla uranförgiftade människor som psykfall, eller slutar tvinga kvicksilverförgiftade att ta “raska promenader”, för att bli av med tjocka magen.
Till höger har vi en ung tjej, som vände sig till mig då hon hade huvudvärk, och det gör hon för att jag driver Utmattningsskolan, och för att hon har en tidigare erfarenhet av mig, förutom att hon läser mina kurser, och det var en dag då hon behövde få livserfarenhet nedklämd på tre rader.
I t.ex. Indien hade hon haft tillgång till många äldre, kanske ett par hundra, och hon hade vänt sig till dem enbart för att de är just äldre, och visa och individer hon känt hela livet.
De unga väljer ut sina äldre själva, frågar runt, och sen fattar de beslut. Jag själv har många indiska unga som frågar ut mig om ditt och datt.
När de samlat ihop äldres råd fattar de egna beslut men går det åt skogen tar de inte på sig nån skuld. Då är det de äldres fel för de gav usla råd.
Det systemet har lett till, vad jag kunnat se på fem, sex år, att unga ibland kan leva ända upp i 40-årsåldern utan skuldkänslor.
I vår kultur startar just skulden mycket tidigt, och innan vi kan gå ens. “Du växer upp med ryggen full av kniv”, sjunger Lundell i “Kär och galen”, som ett generationsexempel.
Gör du bort dig i Afrika samlas folk och berättar för dig om allt bra du gjort.
Vår svenska unga tjej gör sen som indierna dvs. hon visar mig hur det gick med rådet, och det ger mig kraft att dela ut samma råd till flera längre fram som jag möter och som har huvudvärk.
I Asien har man ett fullt utvecklat generationsöverförande, och det sker främst under fester, som kallas för “funktion”, och man går på “allas” födelsedagar, bröllop, förlovningar, begravningar och varje familj består ofta av 800 personer eller fler, och sociala händelser utlyser party och där frågar unga de äldre.
Guldmjölksreceptet är tusentals år gammalt, och vi kan se hur svårt sjuka svenskar “reagerar” på detta enkla, väl beprövade, recept.
Media hade nyss nån de släppte fram som sa att gurkmeja är bluff och funkar inte, och jag fick e-brev om det. Det är urtypiskt för vår kultur; står det i tidningen måste det vara sant. (Det troliga är att de har undersökt steril gurkmeja ur en glasflaska köpt på ICA.)
Unga har i alla tider haft ett behov av att fråga äldre men hos oss är “äldre” utbytta mot media – sen den stora urbaniseringsvågen på 60-talet då man tömde Norrland och byggde miljonprogramshusen.
Svensson började prenumerera på Dagens Nyheter som blev de som satte normerna. Innan hämtade man sina värderingar ifrån barndomsvänner, släkt, vänner hemma i byn.
Här har vi min harmoniske grafiker sen 20 år, och han är på väg att gifta sig, och
en stor, mycket stor, mängd äldre har intervjuat hans blivande fru, och “alla” har sagt att det där är en kanontjej! – Det här kommer bli mycket bra!
Hans fru är rätt lik mig, och vi är båda marsbarn, och bra har det gått, och nu har de ett barn men planerar två. Om det inte hade gått bra kan det aldrig vara deras fel utan skulden läggs på de äldre som gav dem rådet att gifta sig. Vi missuppfattar det här i vår kultur och tror att “arrangerade äktenskap” är samma sak som “tvångsäktenskap”, och det är inte frågan om det. Snarare att man tänker i funktion, igen.
Igår såg jag hur ett gäng präster på TV som söker kärleken, och de träffar presumtiva partners, intervjuar dem, går på date, frågar ut dem, och bollar mot programledaren. Jag log lite då jag såg det för det är precis vad man gör i Indien. Man utreder folk, och man bollar inte mot en programledare på TV, utan mot de äldre. Kollar vi på programmet där präster söker kärleken är det “arrangerade äktenskap” vi ser början av.
Indier går i pension vid 50-55-60, lite beroende på vad de har haft för jobb, och sen startar det stora jobbet nämligen att överföra kunskaper till de yngre.
Det är precis vad vi gör i skolan. Vi överför kunskap som är tusenårig.
Givetvis gillar inte multiinternationella bolag ens tanken att folk skulle äta gurka, eller dricka vatten där gurka dragit i vattnet över natten, eftersom man inte kan sälja Ipren då.
Ipren Iprenmannen
Och vi lever i det som kallas för en “fascistisk ekonomi”, där stat och bolag samverkar, och båda skiter fullständigt i folket.
En förutsättning för att skapa en fascistisk ekonomi är att just slå ut gammal beprövad kunskap, och täppa till munnen på äldre, och inte ha nåt generationsöverförande alls, utan via media lära unga att äta t.ex. Ipren. Kommer jag dragandes med gurka ska jag kallas”gammalmodig” eller “häxa” eller nåt annat nedlåtande.
Jag frågade en afrikanska Liz är en bit över trettio, jobbar som stjärningenjör på Volvo i Sverige, och kommer ifrån Nigeria.
Hon bodde hos mig ett halvår efter skolan, och hade mitt hem som nav för att ta sig fram i Sverige, fixa alla papper, och skaffa sig ett ingenjörsjobb.
Hennes mormor kan “allt” avseende naturmedicin, och hennes mamma kan 50% av vad mormor kan, och själv kan hon mycket i förhållande till en svensk, men kanske 10% av vad mormor kan.
Liz är den som först fick mig intresserad, och frågan ställdes också till mormor då Liz “swedish mother” skulle opereras första gången:
– Hur ökar man syretillförseln inför en operation?
– Peppar.
Under vår absolut första middag tillsammans sa Liz: – Ni äter det som är gott, socker, vi äter vad vi behöver.
Människan har alltid haft ett behov av en stark familj “Familjen” är hos oss sönderslagen, och mycket starkt i Indien och i
Afrika. Hos oss är en “familj” kanske en ensamstående mamma och några barn och där tusen personer varför det är
party jämt, jämt, jämt.
Skolans “skolgård” blir som ett slags familj, och det ser man också tydligt att kunskaper överförs mellan skolans medlemmar.
Behovet att få kunskap, utanför de multiinernationella bolagens arenor, kommer att explodera i väst Det ser man på Utmattningsskolan som drog till sig tusen medlemmar snabbt. En bidragande orsak är “Skolgården” därför att det är en sak att ramla in som främling i en “familj” än att sitta solo och stirra på en kursbeskrivning på en skärm.
De unga betalar idag priset för urbaniseringen – men ska veta om att svensken protesterade då man tvångsförflyttade en miljon människor /familjer från bergen och skogarna ner till städerna – och det har varit så länge i Sverige att vi är bara arbetskraft – inte människor.
Ändå har inte den största urbaniseringen skett än för den sker nu, ingen ska kunna bo på landet enligt “Agenda 30”, som regeringen just bestämt att man ska dra igång på högvarv nu.
Rekord slogs 1968 då “Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren under årets 2 första veckor fick 83 respektive 82 poäng av svensktoppsjuryn. “Lyckliga gatan” som låg 14 veckor på Svensktoppen 1967. “Trettiofyran” kom i samma tid och som låg 39 veckor på Svensktoppen 1964–1965.
Lyssnar man på båda hör man urbaniseringsprotesterna, och vi får se när och om det dyker upp några protester längre fram. Vi i skolan är en förtrupp, som visar t.ex. att man kan inte leva som man gör utan konsekvens eftersom folk blir sjuka av bland annat bostäderna idag och av stadens industritillverkade “mat”. Vi vet att det ligger förgiftningar i botten men officiellt är det psykiskt, socialt, arbetsrelaterat.
Ett samhälles enda värde är dess medborgare men det har de inte kommit på än.
Jag har just ställt en fråga till gruppen, och några har hunnit svara. En majoritet har inte ramlat (än).
Många har… jag själv ramlade, bröt ett ben, fick en fraktur i överkäken, den delades, och jag opererades totalt nio gånger. Det ledde till att jag inte kunde tala som folk på två år.
I veckan hade vi en som bröt ryggen, och för två veckor en som “bara ramlade så där”, och i veckan en som föll och förstörde sina byxor. Innan dess hade vi en stroke i gruppen, och jag träffade personligen en utmattad idag som haft en för inte speciellt länge sen.
När inflammationen i hjärnan är hävd minskar risken att rasa, och slå halvt ihjäl sig.
Ett fåtal medlemmar har än så länge svarat på frågan när
deras hjärndimma la sig, och tendensen är att det vanligaste är mellan 2-4 veckor.
Inflammationen är också det första vi tar itu med i skolan – så folk kan tänka igen och fallrisken minskar.
Det betyder inte att man kan stå på när hjärndimman har lättat; bara en stor sak varannan dag – är skolans rekommendation.
Vi har bara stött på en svensk läkare som vet att vi har en inflammation i hippocampus. När vi kommer in med brutna ben eller ryggar blir diagnosen “fraktur”, och det antecknas inte att de är en konsekvens av vår inflammation. Folk byter läkare i ett, och helheten uppnås aldrig, och det är för oss ett bekymmer.
Handlingsprogrammet är väl genomtänkt
Vi ska vara mkt uppmärksamma på att vi lever i en pratkultur. Man pratar, sammanträder, talar ut, debatterar, delar med sig, anmäler sig till namnlistor, skriver insändare – men det är verkligen i vår kultur som man har sagt mig på norra Cypern; “Vi löser problem – ni i Europa samlar på dem”.
I vår kultur har vi mkt svårt för att just handla Skolan är ett renodlat handlingsprogram. I kurs 4, avsnitt 1, får man länken till skolans “hemliga skolgård”, vårt andra FB-forum, och där kan man prata av sig – men här i skolan handlar vi mot målet att bli friska.
Skolan är inget annat än ett försök, som ser ut att slå väl ut, att “härma” min behandling som jag har fått i Asien. Min grundtanke var och är att om jag kunde bli frisk kan alla bli det – med samma metoder.
Om min teori stämmer, att mitt eget tillfrisknande är arketypiskt, lär de som följer programmet, och går igenom samtliga lektioners innehåll i långsamt takt och i form av texter och videos tillfriskna, och övrigas chanser minskar i takt med antalet avavsnitt ifrån programmet.
Jag har nyss frågat, inte speciellt många som hunnit svara än, om de följer den viktiga regeln “bara en stor sak varannan dag”, och det är i nuläget sju av 29 som gör det.
Med “stor sak” menas gå till läkaren, träffa mycket folk, föräldramöte i skolan, osv.
De sju har således en bättre prognos än de 22 som kör egna race.
Men kan skolan klara 25% från att löpa på i sin karriär – att slutligen bli grönsak inom långvården – är det rätt hyfsat ändå eller så förstår de övriga allvaret senare?
Sammanfattningsvis har vi symptomen:
Onormalt snabb förlust av mental energi vid tankearbete
Onormalt lång återhämtning av mental energi efter uttröttning
Sämre koncentrationsförmåga
Hjärntröttheten varierar – ofta bättre på förmiddagen och sämre senare under dagen
Minnesproblem pga. inflammation i Hippocampus Svårt att komma igång med en aktivitet
Känslosamhet och irritabilitet – en del blir ilskna.
Sömnproblem
Ljud- och ljuskänslighet
Stresskänslighet
Huvudvärk om man har gjort alltför mycket
Det är symtomlistan, i stora drag, utomlands för de som har vår sjukdom kallad “Cronic Fattige Syndrom” på engelska och som har fått ett eget ord i Sverige; utmattning. Självskattning av CFS – klicka här
De som är medberoende, som Utmattningsskolan har en klassisk och bra kurs för, kallas också för “utmattade” och jag vet inte varför man gör som man gör i Sverige. De som är sönderstressade av ett jobb de inte passar för t.ex. kallas också för “utmattade”. Folk som är grava missbrukare kallas också för “utmattade”.
Ordet “problem” har, som ett exempel, bytts ut mot ordet “utmaning”
Men ett problem är nåt du får ofrivilligt på halsen, och utmaning är nåt svårt du tar på dig att utföra. “Cronic Fattige Syndrom” är ett problem du ofta får varesig du vill eller inte – och i botten ligger en förgiftning och inflammationer.
Vi har en medlem som hittat uranförgiftning och det uranet har hon helt säkert fått i sig omedvetet. Det är inget hon har uppsökt frivilligt.
När uranet är ute finns inga hinder för att bli återställd och frisk. I Sverige kallas “Cronic Fattige Syndrom” för obotlig. Det är den också om man inte spårar upp var förgiftningen består av och sitter, och det görs inte i Sverige. Vi har medlemmar som hittat kopparförgiftning, och som nu tar ut kopparspiralerna och får ut kopparöverskottet, och de har mycket goda chanser att lösa problemet beständigt om det “bara” var spiralen allt handlade om.
En som jobbar inom vården har löst ett mysterium Jag frågade hur man särskiljer “stressade” ifrån förgiftade människor, och fick svar: – Det gör de inte. Inom sjukvården talar man inte om
förgiftningar, om de inte är alldeles uppenbara eller
självförvållade. Vi har ju Livsmedelsverket och Socialstyrelsens riktlinjer.
25 miljoner är blyförgiftade bara av ett bilbatteri En del av dem kan finnas i Sverige men “upptäcks” inte eftersom man aldrig talar om förgiftningar. De blir då kallade för “utmattade”, och får uppmaningen att motionerna, äta antidepp, osv. De lär inte bli friska innan blyet är ute.
Samhället är galet stressigt Det finns folk som inte orkar med pressen och stressen och de kallas också för “utmattade” i Sverige men de har inte samma symtom som de inflammerade och förgiftade. De kan ofta lösa problemet på frivillig väg genom att flytta ut på landet, byta jobb, skilja sig, banta alla “måsten”.
De kan få sömnproblem och bli stresskänsliga men de lär inte “svara” på de insatser vi gör i Kurs 1, avsnitt 1 då vi dricker “Guldmjölk” – för de har inga inflammationer.
Via skolan kan man få mer klarhet Man kan alltså gå skolans första kurs, som är helt gratis och man förbinder sig inte för nåt, och ta reda på om man tillhör oss eller inte.
Om man dricker Guldmjölk, många upplever den som mycket god, och det inte händer nåt med en så tillhör man inte oss dvs. man har inte inflammationer i botten. En del tröttnar på smaken, och har i lite blåbär.
Vi har en del annat man ska ha i sig som presenteras i Kurs 1 också, och sammantaget är det så att om du inte blir bättre på en, två månader så har du inte vår sjukdom dvs. du har inga inflammationer som ligger och pyr ibland sen 20 år tillbaka.
Tillhör man inte oss kan man tillhöra de som har för mycket på tallriken:
När hjärnan inte orkar : Om hjärntrötthet
Dagens samhälle ställer höga krav på människors effektivitet, men vad händer när det inte längre fungerar?
Det som inte syns är svårt att förstå sig på. Läs mer
Jag är äldre än medlemmen till höger så jag vill dubblera antalet månader för att bli av med hjärndimman och återfå närminnet avseende mig själv.
När det är gjort är ett symtom borta, det värsta av dem alla, och därefter måste roten fram;
orsaken och när den är hittad ska den väck för annars är man snart sjuk, igen. I Kurs 3-8 letar vi, metodiskt.
Det första hjärnan kräver, förutom syre och näring, är sömn, och den kommer vi tillrätta med i kurs 2.
Egentligen skiljer inte skolans syn sig ifrån vårdens mer än att skolan för in den internationellt vedertagna förklaringen att en infektion startar förloppet, kanske för 5-20 år sedan, och att det i botten finns en inflammation i hjärnan och att en utlösande orsak är miljögifter.
Sofias rot var fluorid och radon i vattnet. Det är rätt många nu som är igenom UMS-programmet, och de är helt friska, och Sofia var den som först meddelade resultat i november år 2016. Jag startade UMS i slutet av juli det året: 
Gjorde jag något för mycket, det vill säga något som egentligen är normalt att klara av, så fick jag speedade stresspåslag där jag inte kunde sova alls på natten efteråt. Jag hade en mage som stod och skrek i fyra hörn. Huvudvärk, ögonmigrän, ljud och ljuskänslig…
En grupp har, vad man kan se ytligt, som huvudproblem att de har en inflammation i Hippocampus, och de blir snabbt, syn- och hörbart bättre av skolans metoder.
Vi har hört talas om 
Det går ganska fort att få tillbaka huvudet då inflammationen har börjat lägga sig.
Jag frågade hur man särskiljer ”stressade” ifrån förgiftade människor, och fick svar av en vårdlärare:
med start på 60-talet, och allt är numera “socialt”.
Jag befinner mig på norra Cypern, ett par veckor till, och det är soprent på reklam.
Dr Enby är ett bra exempel på hur den svenska kulturen “slår”, och för oss blir det ett problem därför att lösningarna finns utomlands, och motståndet mot nåt nytt är grundmurat, och har varit sen minst 1600-talet då man brände “häxor” på bål.
livserfarenhet nedklämd på tre rader.
kan gå ens. “Du växer upp med ryggen full av kniv”, sjunger Lundell i “Kär och galen”, som ett generationsexempel.
Media hade nyss nån de släppte fram som sa att gurkmeja är bluff och funkar inte, och jag fick e-brev om det. Det är urtypiskt för vår kultur; står det i tidningen måste det vara sant. (Det troliga är att de har undersökt steril gurkmeja ur en glasflaska köpt på ICA.)
satte normerna. Innan hämtade man sina värderingar ifrån barndomsvänner, släkt, vänner hemma i byn.
Indier går i pension vid 50-55-60, lite beroende på vad de har haft för jobb, och sen startar det stora jobbet nämligen att överföra kunskaper till de yngre.
Hennes mormor kan “allt” avseende naturmedicin, och hennes mamma kan 50% av vad mormor kan, och själv kan hon mycket i förhållande till en svensk, men kanske 10% av vad mormor kan.
Skolans “skolgård” blir som ett slags familj, och det ser man också tydligt att kunskaper överförs mellan skolans medlemmar.
Ändå har inte den största urbaniseringen skett än för den sker nu, ingen ska kunna bo på landet enligt “Agenda 30”, som regeringen just bestämt att man ska dra igång på högvarv nu.
Jag har just ställt en fråga till gruppen, och några har hunnit svara. En majoritet har inte ramlat (än).
När inflammationen i hjärnan är hävd minskar risken att rasa, och slå halvt ihjäl sig.
Det betyder inte att man kan stå på när hjärndimman har lättat; bara en stor sak varannan dag – är skolans rekommendation.
Skolan är ett renodlat handlingsprogram. I kurs 4, avsnitt 1, får man länken till skolans “hemliga skolgård”, vårt andra FB-forum, och där kan man prata av sig – men här i skolan handlar vi mot målet att bli friska.
Skolan är inget annat än ett försök, som ser ut att slå väl ut, att “härma” min behandling som jag har fått i Asien. Min grundtanke var och är att om jag kunde bli frisk kan alla bli det – med samma metoder.
Jag har nyss frågat, inte speciellt många som hunnit svara än, om de följer den viktiga regeln “bara en stor sak varannan dag”, och det är i nuläget sju av 29 som gör det.
Det finns folk som inte orkar med pressen och stressen och de kallas också för “utmattade” i Sverige men de har inte samma symtom som de inflammerade och förgiftade. De kan ofta lösa problemet på frivillig väg genom att flytta ut på landet, byta jobb, skilja sig, banta alla “måsten”.