radioaktivitet

Det var 1 st läkare som kallade Sverige för ett u-land avseende att hjälpa människor

Den repliken fälldes av en läkare i Sverige då vi talade om utmattning, utmattningssyndrom, ME, och jag häpnar dagligen….

En miljon sjuka år 2002, och de antas vara cirka 1,7 miljoner nuDenna studie kom år 2013:

Studie tyder på att mögelexponering kan orsaka allvarliga effekter vid kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS).

Den har fortfarande inte tagit sig till Sverige… sök på “mold+fatigue” så kommer det upp massor.

Jag själv ansågs ha jobbat för mycket, varför jag gjorde mig av med tre friska bolag i onödan, jag hade parasiter och aluminium i systemet….

Men, det var bra för om jag inte hade blivit arbetslös den vägen hade jag aldrig börjat skriva böcker igen eller ens startat UMS.

Dra med musen över bilderna så kan du läsa om nyheten att nya boken “Äntligen fri från utmattning!” är inläst och den ska nu mixas i cirka 50 arbetstimmar. Jag tror att vi får tillgång till den nån gång i slutet av augusti kanske? Den kommer då den kommer. Jag bor numera på Cypen, här stressar vi aldrig.

Den finns nu i bokhandeln som e- och mjukbok, be ditt bibliotek ta hem den.

Smakprov:


 


Utdrag ur boken:

Sjuk i 17 år, nu föreläsare
av Petrea K Marklund

Mögelförgiftad men blev hjälpt av UMS och asiatiska läkare
Mögeltoxin tränger ut under läkar överseende i Asien.

Det var 2001 som jag först ”gick in väggen” rejält. Jag kraschade totalt, hela min tillvaro drogs ihop till ett mörker. Jag hade absolut ingen anledning att tro något annat än att det var stress och enbart psykiskt.
Det var “självklart” att det var arbetet, hemmet, livsförhållandena, som faktiskt var katastrofala vid den här tiden. Jag lovar, det var inte svårt att tro att min sjukdom berodde enbart på stress.
Jag har aldrig under de femton åren som sjuk mått bättre än vad någon gör två veckor efter en kraftig influensa. Men när man mår så pass bra så anses man ju nästan som frisk, man ska tillbaka i arbete till en del i alla fall. Det var jag en period mitt i de här sjukdomsåren. Jag kämpade med lönebidrag och återkommande sjukskrivningar. Jag rasade ihop totalt ett antal gånger per år.

Men enligt läkarna ansågs jag vara så frisk som jag någonsin skulle kunna bli. Sedan började det långsamt bli värre igen, trots att jag då hade vänt mitt liv så mycket till det bättre, suveränt stressfritt arbete som jag stormtrivdes med, förstående chef som justerade arbetsuppgifterna så fort jag blev sämre, bra kollegor, fantastiska vänner, bra relationer överlag, tryggt hemförhållande med stabil, bra partner och trygg i mig själv. Trots alla redskap jag fått genom åren i hur man ska hantera stress så blev jag bara sämre och sämre.
Jag har haft väldigt dåligt minne under de här femton åren, emellanåt har jag totalt glömt saker som jag gjort. Mina barn och vänner brukar ibland tala om saker där jag inte har en aning om vad de pratar om. Det finns luckor från mina sjukdomsår som är helt svarta.

Min kod till betalkortet bara försvann ur min hjärna en dag, en kod som jag hade haft utan problem i många år och jag var tvungen att beställa ett nytt kort. En gång strax innan min stora krasch 2001 kom jag i en korsning här i närheten där jag bor och hade absolut ingen aning vart jag var på väg. Jag visste inte om det var morgon eller kväll, om jag var på väg till jobbet, affären eller dagmamman. Jag var tvungen att titta efter i baksätet om jag hade något barn med mig.
Alla rutiner som man vanligtvis gör automatiskt, som att borsta tänderna eller krydda maten var borta. Jag hade ett sömn-/vilobehov på minst 16 timmar dygn för att fungera någorlunda, dvs. kunna göra något litet överhuvudtaget. Men jag sov aldrig en hel natt, vaknade många gånger och saknade helt djupsömn. Dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag, konstant ångest, panikångest. Jag var fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen. Någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp.

Gjorde jag något för mycket, det vill säga något som egentligen är normalt att klara av, så fick jag speedade stresspåslag där jag inte kunde sova alls på natten efteråt. Jag hade en mage som stod och skrek i fyra hörn. Huvudvärk, ögonmigrän, ljud och ljuskänslig…

Jag var som i ett fängelse i min egen kropp och jag fantiserade om ett trollspö som kunde befria mig från alla plågor, men det verkade vara omöjligt. Jag nämnde influensa innan, blanda sedan in baksmälla, en rejäl en, som om du supit i en vecka, fast du inte har druckit alls, och sedan några portioner senildemens så har du konceptet. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.
När jag ”firade” fjorton år som sjuk började jag för första gången under alla dessa år tvivla på att jag någonsin skulle bli frisk igen. Jag blev utredd av företagshälsovården våren 2016.
Beskedet blev att läkaren inte hade sett någon med min sjukdomsbild eller sjukdomshistoria någonsin bli frisk. Jag fick diagnosen utmattningsdepression, för annars trodde läkaren inte att jag skulle få sjukpenning, vilket ansågs vara livsavgörande att jag fick. Fast jag hade alla kriterier för ME/CFS, det som tidigare lite missvisande kallades kroniskt trötthetssyndrom.

Jag hade även grav PTSD, men jag bedömdes vara för sjuk för att klara av behandling för den med psykodynamisk psykoterapi. Läkaren ville sjukpensionera mig helt. Min arbetsförmåga bedömdes till att kunna bli som max 25 % för att jag tjatade att jag ville tillbaka i jobb. Men läkaren varnade mig och sa rakt ut att jag skulle bli helt sängliggande som en grönsak på långvården om jag fortsatte att kämpa.
Sommaren 2016 fann jag Utmattningsskolan.se via en grupp på Facebook. Jag gick med och provade skolan på webben, trots att det mesta jag trodde och visste om utmattningssyndrom ställdes på huvudet. I början kändes mycket konstigt och annorlunda i tänket, men det var ingenting som var dyrt inte heller någonting som var farligt. Jag hade ju inget som helst att förlora. Mina framtidsutsikter var, som sagt, inte så lovande.
Vanliga vården hade ju inte heller någon som helst hjälp att ge.

I Utmattningsskolan sägs det att utmattningssyndrom beror på inflammation i hjärnan, och det kunde ju lugnt stämma med mitt mående, min hjärna kändes som att den var kokt i ständig feber. Efter två veckor märkte jag första effekten av råden i skolan. Men det tog femton veckor innan min hjärna var tillbaka någorlunda. Då kunde jag tänka, men jag var fortfarande fruktansvärt trött.
Jag hade ställt in mig på att det skulle ta tid, att det inte var någon quick fix. Hade jag nu varit sjuk i femton år så kunde jag lugnt ge det två, tre år för att se om jag eventuellt kunde bli att må bättre.
När hjärndimman var borta och jag kunde tänka igen var det dags att leta grundorsaker med skolans hjälp och klura ut varför och hur just jag blivit sjuk.
Det tog ganska precis två och ett halvt år för mig i Utmattningsskolan innan jag kunde räkna mig som helt frisk. I januari 2019 kunde jag helt säga upp samarbetet med Försäkringskassan. Nu är jag tillbaka på heltidssysselsättning. Läkaren som dömde ut mig, tittar på mig som att jag är ett vandrande underverk. Men är det någon som lyssnar på oss?

Vissa saker som jag har provat förut har jag hittat igen i Utmattningsskolan. Men tidigare har det varit som att rycka hit och dit i lösa trådar lite hur som helst och utan sammanhang. Det är först genom utmattningsskolan som jag har hittat något som haft en helhet och en röd tråd att följa och som har fungerat över tid.
Från en del får jag höra när jag berättar vad jag gjort för att bli bättre ”Klart att det fungerar om du tror på det.” Jo, placeboeffekten, tankens kraft är inte att förakta, det kan läka mycket. Positivt tänkande är viktigt, utan det hade jag nog inte överlevt eller orkat leta lösningar. Men att enbart tänka hjälper inte. Och jag har verkligen trott på ALL behandling genom de här femton åren, från SSRI till terapi, till vitaminer, till meditation och positivt tänkande. Så om SSRI och terapi hade hjälpt mig i min sjukdom, så hade jag varit frisk för länge sedan.
Jag har genom åren gått i terapi, ätit antidepressiva läkemedel, stresshanterat, haft kognitiv beteendeterapi, andats, slappnat av, bearbetat, byggt självkänsla och självförtroende. Förändrat och vänt runt hela mitt liv, i och för sig till det bättre. Faktiskt till att bli riktigt bra.

Jag ändrade även kosten, såg till att äta bra. Jag trappade själv ut SSRI och åt i stället B-vitaminer som fungerade bättre. Läste om Candida, allt stämde, slutade med socker och snabba kolhydrater. Blev bättre av det, ett tag. Allting var så, jag blev bättre ett tag för att sedan rasa ihop igen.
En av mina sjukdomsorsaker var en fläck på väggen hemma, den var helt torr, det luktade inget, en gammal åtgärdad vattenläcka från taket, ingen fara alls typ. Sedan jag flyttat in i huset hade jag långsamt, långsamt blivit sämre igen i mitt utmattningssyndrom, ökad trötthet, huvudvärk, kronisk snuva, ofta ögonmigrän. Jag tänkte inte på mögel.

När vi öppnade väggen så var det alldeles svart bakom, svartmögel. Sedan sanerade vi, tog bort allt skadat material och behandlade med mögeldödande medel.
Jag fann via analys även tungmetaller uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Man säger att man inte vet hur det påverkar människor eller vilken dos som är skadlig.
Det upptäcktes också att jag hade grov näringsbrist, en mage som inte tog upp näring som den skulle, trots bra mat.
Den svenska sjukvården verkar inte ha tillräcklig mögelerfarenhet. Till exempel när jag berättade för min läkare på vårdcentralen att jag trodde det var mögel som var orsaken att jag rasade och blev sjukare igen, så sa läkaren ”Visst, mögel kan påverka.” och i nästa andetag frågar läkaren mig ”Har du haft en traumatisk barndom?” I Sverige är det så inpräntat, inbankat och ”bestämt” att de här symtomen enbart är psykiska, så man ser inget annat. Inte ens när det borde vara uppenbart.
När jag även berättade om min kroniska snuva och slemmet i halsen borde väl en läkare förstå? Jag vet att det finns de läkare som kan det här. Men jag fick recept på Bricanyl inhalator och kortison. Och så skulle jag ha samtal med en kurator. För min kroniska snuva!?
Jag har inte haft en enda tillbakagång i mitt mående sedan jag startade i utmattningsskolan och knappt några sjukdagar alls sedan jag kunde förklaras som frisk i januari 2019.
Det trots att det varit hårda strider under min tillfrisknanderesa, med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, som kunde ha krossat vem som helst. Tack och lov hade jag en chef som slogs med näbbar och klor för min skull. Samt en läkare som gjorde samma sak tills den förmodligen blev nypt i örat av Försäkringskassan och troligen var tvungen att försöka hantera situationen utan att riskera att bli av med sin läkarlegitimation.

Som tur var blev jag tack vare UMS friskare och friskare under den här perioden och kunde steg för steg gå tillbaka i arbete. Vad som skulle ha hänt med mej i det här läget om jag inte haft utmattningsskolan törs jag inte tänka på. Men det var ändå tufft och väldigt forcerat.
De riskerade att spoliera hela min behandling som jag dessutom bekostat helt själv. Men det här är en historia som jag kommer att berätta mer om en annan gång.
Min mage fungerar numera liksom min hjärna, min sömn och återhämtning, och jag har läkt och fått mer och mer energi under åren sedan 2019. Nuförtiden, säger min kropp att jag kan röra på mig. Ut och gå komma i gång. När jag var sjuk var det katastrof de gånger jag försökte, det resulterade i yrsel, att jag ramlade och föll handlöst med skrubbsår och brutna revben som resultat.
Jag var trettiosex när jag brakade in i väggen och innan dess var jag sedan tonåren trött, rasade ihop med jämna mellanrum och orkade ingenting. Mina kompisar klagade på mig när jag var i tjugoårsåldern “Du är alltid trött!”
Jag fann via analysen vi gör i kurs 3 även skyhöga halter av uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten, och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Man säger ofta att man inte vet hur det påverkar människor eller vilken dos som är skadlig.
Uran är det som jag misstänker som är min ursprungliga sjukdomsorsak. Uppväxt som jag är i en bergsby med höga halter av uran i dricksvattnet. Och sedan bosatt i många år i Sundbyberg, där de var tvungna att flytta ett bryggeri på grund av de höga uranhalterna i vattnet. Men befolkningen kan dricka det? Och senare tillbaka till gruvbygden igen…

Mögel kom in som sjukdomsförvärrare för mig först cirka tio år senare.
Så, så här bra som jag mår nu har jag inte mått under hela mitt vuxna liv.
Jag har så mycket att ta igen att ibland tar jag i lite mycket, tur att återhämtningen numera fungerar. Jag har inte längre en antydan till “utbrändhetmåendet” och jag kan varva ned och sova gott om natten även när jag varit i gång mycket.

De psykiska symptomen såsom ångest, panikångest och även min PTSD har försvunnit. Det utan någon som helst terapi under de här åren som jag följt UMS.

Jag tänker numera grundorsak, inte enbart symtom och hur jag kan åtgärda problemet, som när jag börjar få ont över bröstet, tänker jag först ångest, stress och jobbet. Sedan funderar jag på kaliumbrist, eftersom jag haft det förut. Så använder jag lite kaliumsalt i maten eller äter lite tillskott.
Och smärtan över bröstet försvinner oavsett om det stressiga förändrats eller inte. En smärta jag tidigare haft i över femton år och trott varit psykiskt. Men där är det viktigt att man vet att man har brist, eftersom för högt kalium ger liknande symtom och både för högt och för lågt kalium är farligt för hälsan. Det gäller det mesta av våra mineraler, det är viktigt med balans. Väldigt viktigt även att kolla av lilla hjärtat och inte som jag och vården tillsammans avfärda symtomen som psykiskt under alla år.

Det första som säger ifrån om jag inte sköter mig är min mage, och jag lyssnar numera på den och vet vad jag ska göra för att rätta till. Är det en förkylning eller magsjuka som lurar, så går jag in i utmattningsskolan och läser på, och kurerna som finns där fungerar.

Huset är fixat vad det gäller mögel, jag mår bra i det. Jag har en väninna som hälsade på som är mögelskadad och hon kände sig betydligt bättre i vårt hus än hemma hos sig, så det verkar att ha fungerat.
Jag har blivit frisk från en sjukdom som inte finns med metoder som absolut inte kan fungera. De enda inom vården som brytt sig om mina resultat och velat veta vad jag har gjort är experterna som utredde och dömde ut mig, de som såg på nära håll vad som hände. De såg hur fruktansvärt sjuk jag var och hur mirakulöst frisk jag faktiskt har blivit.


Det var Martinas önskan om att jag skulle dela hennes historia
som ledde till att boken skapades, och hennes förgiftningsrot var också mögel.

 

Martina hade mögel som rot

Petrea föreläser numera:

Sprid kunskapen, och tipsa sjuka!