Pratkulturen och stressen

Vi hade ett intressant samtal på skolans ”stora skolgård” – vår största FB-grupp – igår om hur mitt språk uppfattas och det finns väl lika många uppfattningar om det som individer och det i sig är för mig högintressant. Jag tror nämligen att det här är en gigantisk stressfaktor i Sverige.

Jag ska försöka förklara varför:
Om jag skulle klippa ut ur samtalet går det att ta sånt som ”alla har rätt till sin åsikt” och ”jag tycker att du…” och vill jag ta del av den typen av analyser måste jag logga in i en svensk grupp hemma i Sverige för det finns bara där. Vi hade också en med i samtalet som jobbar med kommunikationsstrategier.

Privatlivets helgd –  non of your buissness
Lämnar jag skrivbordet, och kliver rakt ut i samhället här på norra Cypern eller i Indien, Jordanien, Israel, Algeriet existerar det aldrig såna samtal mer än möjligen mellan barn och föräldrar – mor- och farföräldrar. Det finns inga som jobbar som kommunikationsstrateger därför att varje familj kan ändå inte ha en. Man får nämligen inte lägga sig i andras privatliv. Skvaller förekommer men inte offentligt i tidningar, på radio och i TV som hos oss.

Hur folk uttrycker sig, vad de har på sig, hur de lever, vad de gör på sin fritid, hur de spenderar sina pengar, osv. tillhör privatlivet – och det är heligt. Med heligt menas att det är något du inte får röra.

Vi använder inte ens de adresser vi fick för några år sedan Om jag ska besöka en svensk får jag en adressuppgift; Karlaplan 12! Vet jag inte var den gatan ligger kan jag spåra via hitta.se där jag också kan se foton på huset förmodligen. Med enkelhet kan jag ta reda på var och hur folk bor, vad de tjänar, hur många bilar de har, om de är straffade, osv.

Om jag ger någon min adress blir det en förklaring
Jag bor 40 meter ner på den gatan, sett från vänster, från den skolan… eller, ännu vanligare, att man möter upp nån vid en känd plats och lotsar vederbörande hem. Det finns inte ens ett fastighetsregister. Elbolaget registrerar namn numera och inte bara anläggningsnummer. Fakturor finns inte, inga brevlådor heller eftersom det är ett kontantsamhälle.

Det finns inte en enda löpsedel
Existerar inga alls, och förstasidesnyheterna är alltid samhällsinformation. Det finns inga privata uppgifter alls i tidningarna. Du kan aldrig läsa om nån sångerskas barns äktenskap eller att denna fått nåt i ögat.

Det saknas kändiseri helt –  a private matter
Öns mest kände sångare tex. kan gifta sig och skilja sig hundra gånger och det nämns aldrig för det är hans privatliv.

Det är absolut via kändiseriet man har ”uppfostrat” svensken de senaste 40 åren och även vi hade privatliv en gång i tiden men det är numera i princip avskaffat.

Man började avliva privatlivet då t.ex. Husmodern lämnade matlagningen
En medlem skrev:
”Jag har nog inte läst allt som du skrivit Lena Holfve men en del. Du har en klar och tydlig ton i dina ställningstagande. Det är Din uppfattning och Ditt sätt att uttrycka dem. Hur ska någon någonsin kunna skapa något om det inte går att använda sin egen röst och sin egen ton? Hur ska någon kunna driva något om vi inte kan tala från vårt eget hjärta och vår egen hjärna med vår egen ton och med vår egen röst? Jag läser att; du tror på, brinner för och är övertygad. Mycket av vad du förmedlar är för mig ny information och ett nytt synsätt.”

Det blir inga böcker skrivna alls om man lämnar sin egen röst
Det är en självklarhet. Men i det samhället där privatlivet inte är heligt får, ska och kan man ha en åsikt om precis vad som helst snart sagt t.ex. hur folk ska klä sig.

Om jag sa till nån här hur denne borde klä sig skulle jag bli betraktad som ohyfsad, oartig, asocial, en förtalare och lite till, därför att det är var ens privata beslut hur man klär sig med undantaget att du inte får gå naken på stán eller marknadsföra sex på stán.

En journalist som avslöjade vad folk tjänar är jag rätt säker på skulle arresteras
Eller vad du kör för bil…  Jag frågade en nära släkting till mig varför han sålt sin BMW och jag fick svaret:
 – Jag vill inte figurera i tidningarna jämt.

Det tar tre dagar max så säger svenskar alltid att ett lugn infinner sig
Det slår aldrig fel; folk känner det, noterar det, och talar om det. När de ska upp till Sverige igen talar de om att ”nu ska man hem till stressen igen”.

Ett gigantiskt skäl tror jag är att här är det aldrig nån som bevakar dig; hur du klär dig, vad du äter, hur du lever, vad du fattar för beslut, hur du uttrycker dig – ingen lägger sig i det här. Finns inte på kartan ens.

Jag berättade igår för en gammal IT-kollega om en svenska som kom hit och verkligen la sig i mitt och en gammal väns privatliv. Vi har känt varandra i 25 år? Vederbörande besöker mig vartannat år ungefär i nån eller några veckor, och personen ifråga är sjuklig men tar sig fram själv ofta med en krycka som hjälp.

Behovet av den släpper ofta i värmen dessutom men denna gång ville personen in på sjukhus, vilket jag kan ha varit med om eller sett kanske 5-700 gånger på 25 år, så det är vardagsmat, och jag åkte givetvis inte med, gör jag aldrig, personen i fråga vill inte ens det.

Svenskan gick i taket, och det kan inte hända här
Ingen har med att göra hur jag och kompisen lever våra liv eller vilka överenskommelser som finns. Men som svensk är man via bland annat kändiseriet lärd att man ska, kan och får lägga sig i, och tycker man då att jag behandlar en sjuk illa har man ”rätt till en egen åsikt” och sen sprider man den så snart man kan: LH skiter i sjuka!!! Reagerar inte ens då kompisen åker till sjukhus!!! FYYY, så hemskt!!!

I Frankrike kan man nog arresteras för nåt sånt eftersom mobbning är kriminaliserat – inte hos oss, vilket märks. Här kan du få fängelse om det vill sig illa och beroende på hur mycket ditt skitpratande har skadat nån.

Alla de där åsikterna om folks privatliv är oftast antaganden – projiceringar
Igår var det en som sa att hon kände sig påhoppad då jag skriver om Sverige, och andra menade på att jag skriver ju om LANDET och KULTUREN.

Vissa gillade det, och andra inte, och nu ska jag visa en film nedan som ingen lär gilla, inte heller jag, men omvärlden har idag ögonen riktade mot vårt land på ett sätt som jag aldrig har varit med om förr. Jag har rest i cirka 80 länder.

Landet kallas för ”ont” / ondska…  frågar vi regeringen är vi ”den humanitära stormakten” och frågar vi alla sjuka i skolan upplever många hörbart rena övergreppen. Det nya smeknamnet utomlands är ”hycklarnas land” och vi är numera bojkottade i en hel rad länder, som vägrar ha med UD att göra, på ett sätt som också är helt nytt.

”Alla har rätt till en åsikt” –  och vanan att lägga sig i andras privatliv – har idag lett till att vi lägger oss i andra nationers inre angelägenheter och det accepteras helt sonika inte. Lika lite som du skulle kunna driva igenom ett hitta.se här. Jag gissar att polisen skulle se på den idén som nån form av spioneri.

Jag har inte funderat färdigt än men jag tror att det här är ett gigantiskt skäl till att folk som ska flyga upp alltid och utan undantag säger;

– Jaha, nu ska man upp till stressen, igen!
Det kan ju knappast vara trafiken de menar för de är inte på väg till Indien, se film 2.

 

 

 

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

4 thoughts to “Pratkulturen och stressen”

  1. NU har jag tittat på filmen om kommunistiska Sverige och jag förstår inte alls. Det man kommer fram till är att Sveriges system är bättre . Har du sett hela filmen ? Vi har enligt Usa sämre förutsättningar att skapa ett liv som är bra på grund av vårt system men siffrorna visar att det är inte sant . Vi har flera som blir rika per capita trots att vi har högre skatter bland annat. I bland känns det som du fortfarande har kvar en del av din stress (rot ).
    Vänligen ¨Kerstin

    1. Ja, jag har sett hela filmen, och det är en till som reagerade inne i skolan och som inte fick ihop filmens innehåll med min text. Jag hade satt upp det så för att gestalta vad jag skrev i artikeln att kulturen lämnar ett enormt utrymme för att anta och så utgår vi ifrån att nåt är hemskt.

      1. Förlåt Lena men😂😂😂😂
        Jag fick inte heller ihop det🙈🙈🙈
        Hur tänker vi egentligen? Kanske inte alls. Vi bara bräker ur oss åsikter/påståenden utan att ens förstå oss på vad vi pratar om.
        Du är ju bara bäst💖💖💖

        1. Bra att ni reagerar för det var en ”fälla” kan man säga dvs jag ville illustrera detta med att vi ANTAR… Jag har använt samma film många ggr i bloggar bland annat och folk har inte reagerat. Hur som; kulturarbetare arbetar med kulturen, också för att syna den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *