Vi kan ha rätt svår muskelvärk, och musklerna kan också försvagas, och vi tappar saker lätt. Mitt eget rekord var en midsommarafton då jag hade gjort en Matjesillstårta som jag bara tappade, och den föll i golvet.

Jag har aldrig utrett vad man kan göra åt saken i Sverige utan  jag har burit med mig den indiska metoden som jag har fullt förtroende för.

Jag blandar två oljor; Murivenna (samma sida men översatt av Google) och Karpoora Thailam (sv text) och skakar dem först. Jag värmer dem till lite mer än kroppstemperatur och därefter smörjer jag in mig med dem och sitter med oljan  i minst en timme.

Man kan också ta en kapsyl av dem vardera, och ha i ett bad, och när man kommer upp ur det låter man oljan sitta kvar på kroppen och torkar sig försiktigt. För att avlägsna den får man tvåla in sig och duscha senare.

Den sistnämnda kan användas vid migrän också: 10 droppar av oljan tas på fingertopparna och gnid sen försiktigt över pannan under 2 minuter. Detta bidrar till att lindra smärta i samband med migrän. Det är emellertid ett tillfälligt botemedel mot migrän som sen ska utredas och botas. 

Båda oljorna finns att köpa på nätet på exempelvis Amazon. De kostar uppseendeväckande mycket om man är van vid att köpa dem hos apotekaren på gatan i Indien.

I Indien ger man oss massage en timme varje dag, och då används dessa oljor och ett par till. Det beror väl lite på vilken doktor man har. Numera använder jag dem själv nån gång i månaden bara.

Känns inte som någon “humanitär stormakt”
Bara synen på detta muskelproblem i Indien, respektive hur folk bemöts i Sverige som medlemmar i skolan berättar om ibland, gör att man undrar på allvar hur det är fatt i Sverige. Svårt sjuka människor, med en inflammerad Hippocampus, och som har oreda även i musklerna verkar man nästan “leka” med, och jag förstår inte vad man tror att man ska vinna? Ett samhälles enda kapital är medborgarna.

Våra försvagade muskler blir bättre för varje månad som går, och idag har jag egentligen bara ett enda hinder, eller konsekvens, kvar och det är att jag inte orkar byta min vattenflaska. Grannpojken gör det, och jag lär honom att simma.

Jag har upplevt en bestående konsekvens
En konsekvens som är obotlig är att man inte minns speciellt mycket av sjukdomsåren. Jag har hört att en del minnestränar men det kan inte fungera för det är inte själva minnet det är fel på.

Hippocampus är bryggan från den verkliga upplevelsen över till minnesbanken,  och det är bryggan som är inflammerad. Inga nya minnen kan skapas normalt. Det fungerar normalt då inflammationen är botad. Jag har inga såna problem alls, och kan läsa igen samt hantera siffror.

Jag har sökbara bloggar, mycket material på FB och foton, som jag lagt upp brett och medvetet då man sa mig från start i Indien att jag annars skulle få en “lucka”. Vi uppmanades att skriva dagbok t.ex. och föra anteckningar i temaböcker av typen; “Jag har lovat barnen”, “Jag har sagt till Anna…”

Min erfarenhet är också den att det man har skrivit minnas man hyfsat. Det som talats till en, eller det man själv har sagt, minns man inte alls på samma sätt.

Skolan skapades för att jag har en personlig tro på att vem som helst med vår sjukdom kan bli återställd och frisk, och det vi gör i skolan är att vi söker “härma” mitt tillfrisknande.

Vi måste i detta sammanhang fråga oss vad en normal och kärleksfull sjukvårdspersonal i Indien spelat för roll kontra utåtagerande, aggressiva, och gissningsvis alkoholiserat vårdfolk och tjänstemän i Sverige innebär.

Många, det är idag 861 elever i skolans forum,  har fått en så usel omvårdnad att en hemsida och utbildning på nätet blir “fantastik”.  Jag har svårt att se nåt annat än att Sverige generellt sett bör skämmas.