Jag har ett förflutet som lekmannadomare, och det påverkar en hela livet därför att det är en bra skola. Idag satt jag och funderade på hur rätten skulle se på följande fall:
Kvinnan berättar att hon har varit sjuk i femton år, isolerats mer och mer, blev slutligen helt beroende av sin man, och det enda han tjatade om var att hon var sjuk i huvet, värdelös, en belastning. Han krävde också att hon åt starka psykmediciner som gjorde henne ännu mer groggy. På kvällarna kom han stickande med sömntabletter och på onsdagar tvingade han iväg henne till en psykolog som skulle få henne att förstå att hon är sjuk i huvet. Fredagar var det arbetsträning, och den klarade hon aldrig av, och tre gånger i veckan skulle hon motionera, för att få matpengar, och tills hon svimmade.
Slutligen rymde hon, satte sig i säkerhet, och träffade kärleksfulla människor som hjälpte henne att utreda varför hon var så svag, yr, hjälplös och snurrig i huvudet, och man skickade prover utomlands, och de visade att hon hade:
Långsamt botades hon, tog tre år, och när hon var helt återställd sökte hon upp en advokat som hjälpte henne att göra en polisanmälan.
Åklagarmyndigheten har beslutat att åtala maken för grov misshandel, föreligger fara för annans liv också… och en lämplig påföljd är fyra års fängelse, eftersom misshandeln pågått rutin- och vanemässigt i femton år, samt att kvinnan bör ha ett stort skadestånd, sjusiffrigt belopp, men det får prövas civilt.
När rätten sen ska ta ställning i målet presenterar åklagaren en hel trave dagböcker som bevismaterial.
Rätten får några avsnitt upplästa, det är bara vad som kommer fram under själva rättegången som ska bedömas, och rätten delgavs hur makens speciellt utvalda läkare hade sett på saken:
När hela förhandlingen var överstökad, och det var dags för enskild överläggning, ställde rättens ordförande ett par frågor, bland annat:
– Fru Andersson har väl separerat ifrån denne make nu, eller?
– Ja, jag bor i Spanien, snart! Jag är på väg!
– Och han följer inte med? Bra det, åklagaren bör väl gå igenom möjligheten att anhålla?
– Det kan han ju inte, han är låst här i Sverige, så låst man kan bli.
– Jaha, vad har han för yrke?
– Yrke? Jag vet inte vad man ska kalla det? Men han är välkänd!
Han heter Svenska Staten.
(En rättegång går inte till som ovan beskrivits eftersom den åtalade är närvarande.)