Såväl receptbelagda som kosttillskott kan förgifta oss och skolan har en del medlemmar som har det som en förgiftningsrot varför vi startar denna grupp för dem.
Inspiratören till den nya gruppen är denna medlem:
“Jag hamnade i detta ekorrhjul som vuxen och tack och lov bara i tre år. Men tungt “neddrogad” 
? Har tyvärr missat mitt tredje barns tre första år tack vare inkompetenta läkare, år jag aldrig får tillbaka. Har fortfarande sviter och biverkningar av de 6 mediciner jag åt 15 tabletter av dagligen 
“
“Hejsan
Jag undrar hur vanligt ett fall som hennes och mitt (så kortfattat som möjligt för den som vill/orkar läsa)kan vara vad gäller vägen till utmattning/förgiftning pga psykvården och mediciner….?
Jag har INTE offerkoftan på!
?Och tar såklart genast bort inlägget om sig bör.
Jag var 15 år när läkare satte mig på psykofarmaka i samband med att min bulimi hade avslöjats. Sen dess har jag varit försökskanin och ätit mycket och många olika mediciner utan uppehåll pga mina “diagnoser” som blivit fler med åren. För när det ena icke-fungerande pillret efter det andra inte fungerat så har de bara bytts ut till andra.
Jag var 15 år och visste inte bättre då, än att lita på min läkare liksom mina föräldrar gjorde. Ingen ifrågasatte och biverkningar togs inte upp. För ett antal år sedan, innan utmattning uppstod, fick jag påbörjat terapi hos två terapeuter på raken, men som tidigt i min behandling slutade för att de fått bättre jobb nån annanstans. Sattes i terapi-kö igen. Den längsta tiden jag legat på psyket var i ca 3 månader, efter att hjärnan fick kortslutning(oj vad jag ville sova,*egodepletion*, hypotes; även pga många och mycket omständigheter så kan nog 23 års medicinering av psykofarmaka ha spelat in?), men regler på avdelningen bestämde att man/jag inte ska ligga på dagtid(det antogs att jag låg inne för en av mina redan givna “diagnoser”).
Det var en pärs
När jag kom därifrån var jag helt sängliggandes i minst 1 år och nu ca 4-5 år senare håller jag mig iaf oftare uppe än vad jag befinner mig i vågrät position, men jag har fortfarande inga “verktyg” för hur att hantera min tillvaro med den inre stress och ångest som bor i mig och med min högkänsliga personlighet. Jag isolerar mig mitt i skogen i ett 200 år gammalt och underbart torp för att(inte enbart)undvika utlösande faktorer av stress som mina sinnen utan filter inte kan koppla bort*ljud, lukter, synintryck mm*
Jag har stått i kö för terapi i ca 4 år sen de två tidigare terapeuterna jag nämnde(har fått tid i januari nästa år)och äter fortfarande några(inte alla som läkaren tror)mediciner som en livlina i väntan och i hopp om att få rätt hjälp med mitt förflutnas trauman och mina hindrande funktioner.
Och nyss fick jag veta att min sjukskrivning går ut i februari nästa år(varit sjukskriven sen 2002, i 3-månaders etapper de senaste åren) och det är tänkt att jag ska påbörja arbetslivsinriktad rehabilitering ungefär samtidigt som min terapi börjar. Mycket pga min högkänsliga personlighet och inte så höga självkänsla hamnade jag och mitt liv “mellan stolarna”.
Hörs man inte, så syns man inte….
Eftersom jag var så ung när allting började(är 38 idag) och för att jag har mina funktionshinder och obehandlade symtom ihop med ordinerade “läke”medel, har jag försatts i nåt slags Moment 22, det har blivit som en normaliserad livsstil i vänteläge…..men när jag läste om denna tjej så inser jag hur tragiskt det faktiskt är.
Min kropp hade kanske sluppit utmattning/kortslutning om ett annat beslut hade tagits när jag var 15 år….
Men ger upp gör jag inte!,så länge min kämpande kropp tillåter.?
Må bäst alla!☘
Tjillevipp!
“