Svenska forskare har kommit fram till att ingen har botats i Sverige och då blir sjukdomen plötsligt “obotlig”. Ja, i Sverige. Där är den “obotlig”.
Det leder tydligen till att psykologer ska få folk att “acceptera” att det är så, och man ska finna sig i att inte kunna gå, röra sig, andas, man ska flåsa resten av livet, och snudd svimma mellan 14.00 – 16.00… och den strategin är helt okej om det nu var obotligt.
Sen har vi andra medlemmar som går hos läkare som vet att det rör sig bland annat om en inflammation i Hippocampus.
Det är spridda skurar över landet men sjukdomen är inte obotlig så det finns ingen anledning att lära sig “acceptera” att man inte kan allt det där…
Jag är helt återställd, simmar, går, lever som jag gjorde förr, och jag kan bara se en bestående konsekvens och det är att man inte minns speciellt mycket ifrån sjukdomstiden.
Det beror på att Hippocampus är bryggan över till minnesdelarna i hjärnan, och då den inte funkar kan inga nya minnen skapas på normalt sett. Det leder till att vi har svagt eller obefintligt närminne.
Jag har presenterat två vittnen, som sett mig som sjuk, och som sett tillfrisknandet, och gruppen är dessutom fullproppad med folk som börjar få resultat.
Det sker därför att vi med olika medel angriper sjukdomens grundorsaker och håller en del symtom i schack.
Det finns alltså ingen som helst anledning att “acceptera” att man har “förlorat sig själv”.
Jag har frågat närstående, om jag är “förändrad”, och det är jag inte av sjukdomen. Inte mer än att jag idag har en ganska dyster syn på “den humanitära stormakten” och jag skriver, och säger ofta, att Sverige är omodernt, stagnerat men det är jag inte ensam om för det tror jag att de flesta utlandssvenskar också säger. Om inte annat visar hanteringen av oss det.
För min del får medlemmar gärna gå hos psykologer men man ska veta om att det är i Sverige det är “obotligt”.
Vimlar av läkare utomlands som kan sjukdomen och dess alla delsymtom: