Nu har vi den första remissen på väg in till Karolinska där den behandlande läkaren anger tennförgiftning. Då kan man påstå nu att vi har hunnit ganska långt på tre månader för vi behöver bara pilotfall, som spränger murarna, och sen blir ditt och dutt rutin.
Det är så här vi måste göra:
Just denna medlem har enorm höga tennvärden i sitt system, sen 4-5 år tillbaka då hon insjuknade, och förgiftningskällan är numera borta.
Det är en mycket ung kvinna, inte ens trettio år fyllda, och som levt med sjukdom i flera år och vården har väl varit på väg att ge upp. De hittar inget… för de letar inte efter tungmetaller, mögel och förgiftningar därför att de “finns inte” i Sverige.
Det förbiseendet kostar lidande och enorma mängder pengar, och de slutar i allmänhet inom psykiatrin – som inte heller hittar nåt – men svänger till med “utmattning” eller “depression” men förgiftade blir givetvis inte friska innan giftet är ute.
Det här sker inte bara för att den medicinska vården inte letar efter metaller utan för att alla drabbade själva talar om hjärndimma och man tycks uppleva det inom vården som om “hjärnan” är samma sak som psyket, och det är givetvis inte så.
En som har hela systemet fullt av tenn, eller uran som många har, mår givetvis pyton men av fysiska skäl. Jag vet inte varför “allt” är socialt eller psykiskt i Sverige men en sjuksköterska på medicin sa mig att “allt vi inte får svar på via blodprover skottas till psyket”. Vi såg igår hur en professor och expert på sjukdomen ifrån England påpekade vansinnet i denna felhantering. De går dessutom emot WHO:s anvisningar.
En del medlemmar får sina läkare med sig på resan och andra får dem emot sig.
Jag tror att det smartaste är att tala med dem öga mot öga och just visa upp labbsvaren ifrån USA.