Kan en med en svår barndom bli hjälpt av skolan?

dimmanDet spelar ingen roll alls vad man har för bakgrund egentligen därför att inflammationen i hjärnan är inte psykisk / social alls utan fysisk.

Om man “svarar” på det vi gör i Kurs 1 och delvis 2 har man inflammationen. Den i sig är nog rätt klass- och historielös, och har sin botten i en förgiftning eller en apart infektion av typen borrelia.

En förgiftning däremot kan nog ha med ens bakgrund att göra, speciellt om man burit den sen barndomen, och jag tänker på sånt som inlagrat bly i ryggmärgen, där det sätter sig,  och som man kan ha fått i sig för att man är uppväxt i en kaosartad familj. En jag känner fick bly i sig redan som barn då man aldrig petade ut blykulorna ur tjuvjagat vilt.

nonsens

Ens bakgrund kan styra hur man ser på hela skolan, hur man uppfattar mig, och hur villig man är att pröva ett helt nytt grepp.

Men de livsmedel vi använder oss av, för att slå ner inflammationer, struntar helt i varifrån du kommer. Jag har under mitt liv haft femton fosterbarn, och alla tvångsomhändertagna och uppväxta under förhållanden ibland som vi andra knappt kan ta in, och under loppet av 10-15 år, och de var överlag helt under isen näringsmässigt.
De sattes alla på högproteinmat när de anlände. Då vi andra åt vanlig pytt i panna åt de en med oxfilékött i och de fick inte sällan B-vitaminer och järn efter en hälsoundersökning då de hade brister. Många av dem var klassade som farliga, och hade väl manganförgiftningar, och allt sånt rann snart av dem då de fick riktig mat.

En av dem blev över två meter lång, och jag sa i 2100-talets inledning;
– Du fick för mycket protein…

Samtliga är idag 50+ och de har inte levt sina vuxna liv på mentalsjukhus eller på kåken.

Man kunde se i journaler att de beskrivits som explosiva, snabba humörssvängningar osv. och man blir väl sån av näringsbrist. Det brukade ta ett halvår att få ordning på dem, och jag såg aldrig till varken nån farlighet eller några explosiva humörsyttringar.

ny_8_tonar_452x260Däremot har flera av dem sagt i vuxen ålder att jag var “hopplös” för det gick inte att klappa till mig vid konfrontationer eftersom jag bara är 1.58 lång.

Bilden är av mig vald med omsorg, och torde kännas igen av “mina pojkar”.

 

 

 

 

[embedyt] http://www.youtube.com/watch?v=ZPGatFGzcTo[/embedyt]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.